Kungligt roligt med Schtunk
Man vet aldrig hur mycket William Shakespeare får vara med när de improviserande clownerna i halländska 1-2-3 Schtunk tar sig an ett av hans verk. Ibland är det bara på ett hörn.
Höstens turnéuppsättning av "Kung Lear" – en av de mer tragiska tragedierna – bygger dock på en nästan perfekt mix av text och improvisation. Eller så var det bara fredagskvällens variant i ett fullsatt Trelleborgs kulturhus. Ingen föreställning blir ju den andra lik.
Det fina med att behålla greppet om texten är i alla fall två saker. Dels skojas inte allt bort, och åskådaren får ett hum om styckets ramverk innan clownerna rycker undan mattan och börjar åka hiss, jonglera med utploppade ögon, borra fast varann med osynliga skruvdragare eller försöka köpa knark av publiken. Som som vanligt är med på noterna och har kungligt roligt åt att bli konfronterade, utskällda, drivna med och medskapande på mycket påtagliga vis.
Textens relativa närvaro gör också att man får syn på karaktärerna, och schtunkarnas sätt att jobba med dem. Ta bara Kung Lears döttrar, som ska få dela på hans rike. Där är den utåtriktade, manipulativa Regan som i Josefine Anderssons gestalt blir rena vampen, den lite korkade Goneril med komiskt barnsligt kroppspråk från Henri Kokko, och den blyga, anspråkslösa Cordelia (Josefine Andersson igen).
Istället för att vara låsta i sina handlingsbanor är de plötsligt fria att kliva ur sig själva, göra allsköns utvikningar och resonera kring sitt agerande.
Extra roligt blir det när Lasse Beischer som Lear drar paralleller till vår egen kung och muttrar "bara för att man besökte några sexklubbar i sin ungdom." Eller "landsförvisar" folk till Vellinge. Eller när döttrarna försöker få honom inlagd i äldrevården, hos skandalaktuella Carema.
Ska jag klaga så är det på att inslaget av musik är snålt; Schtunk brukar ha fingertoppskänsla för vad som fördjupar dramat. Och att när vi når den sista scenen och det faktiskt ska bränna till av tragedi, då är vi i så inkörda i komedispåret att vi mest är ledsna över att det inte blir fler skratt.
