Krönika: Möte med en drömmare

Lennon drömde förstås inte om att möta mig, utan om de stora grejorna: All you need is love, rock'n'roll, pacifism och ohämmad skäggväxt.

Det var det som var grejen med John Lennon. Den rockrebelliske vildhjärnan som blev eftertänksam mjukis, naiv och idealistisk men fullständigt medveten om det. Som gladeligen demonstrerade för freden iklädd en påse, eller naken i en säng, utan att för ett ögonblick tänka "men vänta nu, är inte det här vid närmare påseende rätt ocoolt?"

John Lennon som tog pappaledigt från jobbet som firad rockstjärna och som lugnt signerade autografer åt fans, även om de verkade helt lost. Och som betalade med sitt liv för den naiviteten.

Det närmaste jag kom till ett möte skedde faktiskt på Kuba. Havanna är nämligen – kan jag nog hävda utan månader av research – den enda huvudstad i världen som har både en "Parque Lenin" och en "Parque Lennon." Och där, i Lennon-parken, sitter John på en bänk. I brons, och i tankar.

En inskription på marken lyder "you may say I´m a dreamer, but I'm not the only one", fast på spanska då.

Antar att revolutionsstaden Havanna valde mellan det citatet och "if you go carrying pictures of chairman Mao, You ain't gonna make it with anyone anyhow", men gick på magkänsla och tog det första förslaget.

Bredvid John sitter också allt som oftast en liten sliten gumma. Och för alla turister som vill ta en bild, och inte inser vilken extra kuriositet det vore om det satt en kubansk tant där som en annan latino-Ono, brukar hon resa sig och snällt gå ur vägen.

Men bäst man står där och väljer vinkel harklar sig gumman, och undrar försynt om inte Lennon skulle se bättre ut med glasögon på sig. Först då ser man att John faktiskt sitter där och plirar närsynt på sin omvärld, utan sina varumärkta runda glasögon.

Men tack och lov; av en händelse har gumman exakt ett par sådana glasögon som man kan få låna! Gratis, naturligtvis, oss Beatlesfans emellan. Fast, ja, en liten gåva... kanske?

Klart gumman ska ha en gåva. Jag är säker på att John Lennon själv gladeligen skulle ha gett henne sina glasögon, om hon hade behövt dem. Och de på något magiskt sätt hade lidit av exakt samma brytningsfel.

För jag jobbar också hårt på att behålla min naivitet. Jag vägrar kalla jorden för en kall, cynisk och skövlad plats. Utan en härlig, kärleksfylld boll med så många mirakel i beredskap att självaste Tomas Di Leva – en annan Lennonfan – hade baxnat.

Kalla mig drömmare. Men jag är sannerligen inte den ende.