Krönika: ”Klottrar du inte finns du inte”

Han såg sig om och ovetandes om mitt åskådande skrev han snabbt några stora, oläsliga initialer på den dittills rena ytan. Han tog ett steg tillbaka för att bättre se sin erövring och verkade nöjd över att vara den förste att märka sitt alfabetiska revir på denna orörda plats. I brist på en raket till Mars var detta kanske det näst bästa? Synd bara att det blev så fult och dyrt för skomakaren.

Behovet av erövring är så starkt. Kartans vita fläckar är sedan länge ifyllda, nu återstår endast omgivningens rena ytor. Det orörda frestar med att du kan bli den första att sätta ditt märke där, ta ståljalusiets oskuld.

Jag tror att klottret också bottnar i ett mer existentiellt behov; att bevisa och tillfälligt föreviga ens existens, tankar och känslor. Redan i antikens Rom klottrades skitsnack, kärleksförklaringar och namn på stadens stenblock. Kanske finns en liten smak av odödlighet i att se ens namn eller påstående på en husvägg? Rom föll, klottret bestod.

Men där finns något så tragiskt narcissistiskt i en del klotter. Som om de klottrandes skara tror att de inte räknas om inte deras initialer syns över hela stan. Som om det måste stå "WL was here", annars var inte WL det. Då kunde WL lika gärna sitta hemma eller inte finnas alls. Samtidigt är det något våldsamt självgott med det, som om en vägg tacksamt ska låta sig nedklottras och vi övriga ska bara gilla det klottrade läget eller betala dyrt för att få bort det.

Jag har klottrat två gånger. En gång som frustrerad tonåring då jag skrev "livet är någon annanstans" på en halvt nedbränd papperskorg. En gång som förälskad tonåring då jag ristade ett litet hjärta på ett armstöd i ett väntrum. Vid båda tillfällena befann jag mig vid en känslomässig bristningsgräns och behövde desperat uttrycka något.

Det är märkligt och lite tragikomiskt att se de budskap som vissa klottrare väljer att sprida när de får allmänhetens uppmärksamhet i busskuben. Manifest som "krossa kapitalet" blandas med "J.P är en hora" och" F**k you." Det är något så vemodigt barnsligt, uttråkat och sorgligt över dem. Jag föreställer mig alltid tankeprocessen bakom dessa små hävdelser. Någon vill dela dessa ord.

Jag tror att vår kreativa och destruktiva instinkt är två sidor av samma konstnärligt medfödda mynt, en energi som måste få utlopp på det ena eller andra sättet; om den inte får måla en tavla så förstör den en papperskorg. Jag hoppas bara på fler tavlor.