Krönika: Hiphopen är grabbarnas dumstuga
Nyårsrevyer är ett folkligt nöje som man inte ska spotta på, en slags narrspel där gräsrötterna får häckla överheter så mycket de vill utan att riskera repressalier. De som inte tål att bli drivna med avslöjar sig nämligen obarmhärtligen som humorlösa, och det finns inget värre.
Okej, terrorsugna talibaner är förmodligen värre. Men ni förstår vad jag menar.
I alla fall så har jag även i år, noterar jag, lyckats kvala in till en av Trelleborgsrevyerna. Ja, Trelleborgsrevyn, då. Hela Allehandas koncept har snotts av revyn, döpt som den är till "Allehanda sladder" (en kollega på Skånska Dagbladet kan för övrigt utkvittera en ordentlig risbastu, vilken dag som helst, för att på presskonferensen ha ställt den insinuanta frågan "Jaha, så Allehanda är alltså synonymt med sladder?").
I revynumret har jag och kollegan Lasse Bryggare tydligen varit ute och ölat, med det ödesdigra resultatet att er käre krönikör vid något sällsynt våldsamt uppkorkande har lyckats svälja en kapsyl. Denna ska nu ut, och därför går "Lars Thulin", förrädiskt gestaltad av Markus Kinnunen, till en alternativdoktor som sätter igång med alla möjliga förlöjligande häxkonster. Härligt!
Själv hade jag förstås tillgripit Emil-metoden. Eftersom jag inte har för vana att bita upp ölflaskor med tänderna är risken inte så stor, men hade olyckan varit framme hade jag gjort som Emil i Lönneberga när han svalde femöringar och fick åka till doktorn i Mariannelund. Doktorn skrev ut den mest sympatiska medicin jag känner till: kanelbullar.
DAGS ATT TA BLADET FRÅN MUN I HIPHOP-FRÅGAN,och konstatera att den självförhärligande "jag är störst, bäst och snyggast"-attityden, en av rappens hörnpelare, hör hemma i sandlådan och inte i radion med dess bowlingbana rätt in i offentlighetens oskyddade hörselgångar.
Ta bara de unga - jag lånar mig inte till att kalla dem "fjuniga" - gossarna Fattaru och Fjärde väggen som i sin låt "Förstafemman" placerar sig själva på en piedestal medan "alla andra håller käften".
Jag menar, det är inte snyggt. Det är den sortens omogna tramsande som skolpsykologerna skulle kalla för ett puerilt identitetssökande, med sin grund i en schweizerostliknande jaguppfattning. Sedan skulle de kalla gossarna för "fjuniga".
Inte för att hiphopens tjejer är mycket bättre. Både Feven och Melinda "alla kommer se hur du blir knäckt av en brud" Wrede låter sig gärna dras med i grabbarnas dumstuga.
I hiphopkretsar är detta förstås inget fult. Det är "battle rhymes" och kaxighet, och kaxighet är fett och äkta. Äkta måste man vara för att ha cred. Trovärdighet, alltså. Och fetman...ja, jag antar att credden får extra tyngd av den.
Och har man inte cred är man bara löjlig om man står och hojtar att man är bäst. Fast jag tycker man är rätt löjlig i alla fall. Och på tal om det: har ni sett mössorna?
Ännu fånigare är förstås den amerikanska rappen. Åtminstone i dess västkustvariant, där det inte bara handlar om att tala om hur kaxig man är utan också att i bild - i videon, då - visa hur bra man lyckats.
Alla rikemansklichéerna ska fram på samma gång: lyxbilarna, guldsmyckena, pälsarna och de trånande brudarna som har ungefär lika mycket kläder på sig som handrullade cigarrer.
Det handlar om ett klassiskt kompenserande för en uppväxt i den underpriviligierade klassen, alltså. Och det är såå tröttsamt.
Fattar inte rapparna att detta vältrande i statusprylar bara visar att de fallit i Stora Konsumtionsfällan, liksom i den värdekonservativa fålla som betyder att rikast vinner? Antagligen inte. Eller så bryr de sig inte, och passar på att njuta medan de är på toppen av glassberget.
Min poäng är att varje varje seriös artist eller konstnär lyfter fram sitt verk - inte sig själv. Just det. Det är jag verkligen beredd att hålla med mig om.
Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och sur på ZTV som skyltat med men inte visat Iggys Hultsfredskonsert.
