Krönika: Ernst-Hugo var larger than life

Två gånger. Ja, det var inte så att vi avnjöt en ostronsupé tillsammans och diskuterade livets mening långt in på natten, men på något sätt så gav mina hastiga möten en liten inblick i Ernst-Hugos dubbla natur, att han kunde vara både charmant och dräpande.

Den första gången var i slutet av 80-talet när jag sommarjobbade som biträde i en Ica-butik i Falsterbo. Ernst-Hugo, som hade en lägenhet på fashionabla Falsterbohus, smög upp sidan om mig och hälsade med ett vänligt leende: "Hej. Jag kan tänka mig att du är mannen man ska fråga. Är kantarellerna verkligen slut?".

Tyvärr är de det, fick jag svara. "Men se nej. Nej, nej. Kom, kom ska jag visa dig", sa han glatt och tog mig snällt i armen. "Titta!" skrattade han lyckligt.

I låren där de små lådorna med kantareller funnits låg en större handfull lösa kantareller kvar i ett hörn.

"Vad ska ni göra med dem? Du tror inte jag hade kunnat lägga beslag på dem? Det är precis vad jag behöver".

Givetvis går det bra svarade jag, och när jag förklarade att han inte behövde betala något för svamparna så kvittrade han till av lycka.

Han var på strålande humör denna dag.

Den andra gången vi träffades var också i Falsterbo, någon gång i mitten av 90-talet.

Jag satt på en bänk och hade precis tagit en alldeles för stor munsbit av min baguette. Tonfiskfyllningen rann ut över mina händer och medan jag funderade över hur jag skulle lösa detta kladdiga problem uppenbarade sig Ernst-Hugo.

Han verkligen var en uppenbarelse den här soliga förmiddagen; klädd i svarta skor, svarta byxor och svart polo, och utan tillstymmelse till munterhet i ansiktet. Han promenerade sakta, gled snarare, och stirrade mig samtidigt stint i ögonen.

Jag vet verkligen inte vad jag tänkte - kanske var det "Han känner nog igen mig från affären" - men jag fann plötsligt att jag bugade sakta och djupt från min sittande position, med munnen full som en hamsters och tonfiskröra droppande över nävarna. När jag tittade upp igen möttes jag av den äcklade blick som hans rollfigur Stig-Helmer i Riket använde så ofta.

Det behövdes ingen telepatisk förmåga för att snappa upp meddelandet: "Vilken fåne du är, vad fan sysslar du med din idiot? Bugar du? Herregud!". Och med det så vände han bort ansiktet i förakt och gick vidare, medan jag försökte sjunka genom marken.

Var det allt? undrar ni kanske. Var detta möten värda att minnas eller för den delen att skriva om? Ja, det är ju det som är hela grejen, för de var det. För mig var det stora möten. Få människor är ju larger than life men Ernst-Hugo var en sådan man.

Ett annat exempel på precis detta inträffade alldeles nyss här på tidningen: min kollega Bertil Åkerman gick ner i våra underjordiska arkiv för att plocka fram alla de bilder som Allehandas fotografer knäppt av Ernst-Hugo genom årtiondena.

Men de fanns inte att hitta där de borde vara, det vill säga under bokstaven J bland avlidna personer. Efter en stunds kallsvettigt letande hittade dock Bertil bilderna. Någon hade placerat Ernst-Hugo under bokstaven J bland levande personer.

Det, om något, säger väl en del.