Krönika: En triumf med många förtjänster

Nå. Först och främst, innan jag börjar skryta om mina siarskills, vill jag säga: Tack, Europa. Tack för att ni gjorde omröstningen i Eurovision Song Contest 2011 till den mest spännande sedan dramat i Riga 2003. Jag är beredd att förlåta att ni gav så oförskämt höga poäng till både Greklands obegripliga rappekoral och Georgiens vedervärdiga hårdrockskakofoni.

För efter flera finaler då storfavoriterna cementerat segern redan efter en handfull tolvor dröjde det i Düsseldorf länge, länge innan Azerbajdzjan drog ifrån och defilerade. Den sortens spänning är så ofantlig viktig för teveprogrammet Eurovision Song Contest.

Sjävfallet blev spänningen extra sublim när Sverige, för första gången på tolv långa år, var med och slogs om glasmikrofonen. Visserligen visste jag tidigt att vi inte skulle vinna – tolvorna var för få och dröjde för länge (ända till 39:e röstande nation: Israel), och vi fick inte poäng av tillräckligt många länder – men man rycks med i stämningen vare sig man vill eller ej.

Samtidigt är tredjeplatsen värd en flaska skumpa i sig, och till slut blev det ändå påfallande blågult i toppen, även om man negligerar det obetydliga faktum att både Ukrainas (4:a) och Bosnien-Herzegovinas (6:a) flaggor går i hemtama färger: Danmarks "New Tomorrow" (5:a) har lånat hela sin struktur från Andreas Johnsons "Sing For Me", och vinnaren Azerbajdzjan reste till Tyskland med svenska låtskrivare, svensk kör, och svensk koreograf.

Bland filmvetare pågår en ständig diskussion om vad som avgör en films nationella identitet. Är det språket, miljön den utspelar sig i, miljön den spelats in i, regissörens rötter, eller finansiärernas hemvist? Om "Running Scared" varit en film hade den med största sannolikhet betraktats som en svensk-azerbajdzjansk samproduktion.

Den azerbajdzjanska triumfen har emellertid många förtjänster: Den riktar EBU-rampljuset mot en helt ny region, den förvaltar det norsk-tyska arvet av att visa programmets belackare att det alls inte är den nation med flest generösa grannländer som vinner, och den är ett kvitto på att det lönar sig att ta tävlingen på allvar och skicka kvalitativa bidrag. Azerbajdzjan har hårdsatsat på ESC sedan debuten 2008.

Det sistnämnda gäller även Sverige och Eric Saade, vars strålande insats och utmärkta placering återuppväckte en känsla jag inte haft på fem år: Jag är som absolut mest pepp på Melodifestivalen under de sista sekunderna av ESC-finalen, då eftertexterna rullar förbi ackompanjerade av vinnarlåten. Jag tänker: Nästa år tar vi dem!

Baku, be aware.