Kristina Lugn ironiserar inte över countrylivet

Kristina Lugn är liten och späd och mer huldralik än någonsin. Hon ler skyggt mellan meningarna men blicken är öppen och frank. Lennart Jähkel halsar en öl, är stor och trygg och visar sig kunna prata skånska riktigt bra. Så har han också gått ut Scenskolan i Malmö. Niko Röhlcke har ständigt glimten i ögat och är snabb i repliken – han ler vänligt överseende när jag visar min okunnighet om hans musikaliska gärning.

Om man vill vara elak kan man se Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula. som en lätt drift med livet på landet långt från den glimrande stadens puls. Countrystuket som lite töntigt och väl sentimentalt. Men det håller ingen med om.

– Nej, nej det är ingen ironi. Snarare nästan en kärleksförklaring. Det är kanske så att man lever ett bättre liv på landet, har en mer förhöjd livskänsla, säger Kristina Lugn och Lennart Jähkel nickar.

– Jag har väl aldrig varit särskilt förtjust i själva musiken men det där vemodiga och känsliga som finns i texternas uttryck kan jag ta till mig. Tage G. förefaller vara en ganska trasig människa med mycket attityd. Inte en särskilt lycklig människa, trots allt han ändå har. Finns det lyckliga människor?

– Lycka är inte något konstant tillstånd. Jag har varit lycklig några gånger men inte hela tiden. Det kommer och går, säger Kristina Lugn.

– Han är en kämpande människa och det är väl gott nog? konstaterar Lennart Jähkel.

– Det finns inte bara en bild av Tage G. utan lika många bilder som det finns människor i publiken. Var och en tolkar honom utifrån sina egna erfarenhet, hur man själv har det när man ser pjäsen, förklarar Kristina Lugn. Kristina Lugn har gått från att vara en av våra mest populära lyriker till att bli hyllad dramatiker med flera egna uppsättningar och beställningsverk från både Dramaten och Stockholms Stadsteater.

– Det är stor skillnad mellan att skriva lyrik och att skriva för scenen. Lyriken är mer personlig, det är bara jag rakt ut och jag ser ju aldrig läsaren. När jag skriver en pjäs är det så många andra inblandade, man har skådespelare som egentligen gör jobbet och det är många filter mellan mig och publiken. Just nu tycker jag bäst om att skriva teater men jag vill inte kalla mig dramatiker – jag är poet, säger Kristina Lugn.

Lennart Jähkel imponerar både som sångare och gitarrspelare i countrynumren. Jag vänder mig till Niko Röhlcke som gjort musiken till uppsättningen och undrar om det var mycket jobb med att göra musiker av Jähkel.

– Inte alls. Han kunde ju spela ganska bra gitarr så det var inte så mycket jag behövde lära honom.

Är det inte riktig country att spela teater och musik i en lada på Österlen?

– Jag tycker det är kul att komma ut och få spela på scen och miljön är ju rätt. Men Österlen inte något "Badland" utan "Goodland", säger Niko Röhlcke och alla skrattar.

– Jag sover så skönt här, det är ljuvligt, tillägger Kristina Lugn och så är det dags för efterfest med vin och soppa.

Robert Dahlström