Kraftfull återkomst
Bandet kom och gick, och världen, i sin grymma nonchalans, stannade aldrig.
Frontfigurerna Jon Auer och Ken Stringfellow har dock inte kunnat slita sig från varann, och har nu inte bara satt ihop en ny inkarnation av Seattlebandet som egentligen gjorde sin avskedsturné 1998, utan även släppt en ny platta, Every Kind Of Light.
När de utan åthävor kliver på scenen för ett tre fjärdedelsfullt KB är de inte precis återfunna hjältar, utan snarare gamla vänner man inte sett på ett tag. Posies är notoriskt svåra på starka drycker, men den här gången dricker de inget [S] förrän publiken bjuder dem på shots. "Åh, inte ska väl vi", säger Ken Stringfellow. "Men om ni envisas, så".
Redan i inledande Throwaway är det uppenbart att den långa vilan inte fått bandet ur form [S] tvärtom. Den tidigare radiovänliga popen har vuxit ett nummer och spräckt kavajen. Det är stenhårt, kraftfullt och passionerat så att man ibland vill rygga tillbaka.
Posies låtar är inte powerpop i bemärkelsen trallig, även om Auer och Stringfellow gödslar med starka melodier och dynamitrefränger i låtar som Dream All Day eller Ontario. De kombinerar drömsk melankoli med ett seriöst allvar som gör att ganska pretentiösa texter kan framföras så att de bränner i huden.
Publikfavoriten Solar Sister är en höjdpunkt, liksom Everybody is a Fucking Liar som Stringfellow sjunger spottande och fräsande som en katt.
Flavor of the Month är så vildsint att Jon Auer slår av tre strängar på sin gitarr, och sen ryker fyra i Definite Door.
Posies är måhända lite mindre nyanserade numer, men å andra sidan mindre ängsliga och mer rutinerade. Styrkan och elasticiteten i spelet för tankarna till MC5, och samspeltheten mellan Auer och Stringfellow, framför allt sångmässigt, är tvillingartad.
Missa dem inte den här gången också!
Lars Thulin