Kossor och kosmiska krafter

Besökte Kåseberga i veckan och njöt av den varma höstsolen. Jag traskade upp för backarna i raskt mjölksyretempo och tjenixade på ett gäng muande kossor som sträckte ut sina kohudar "på samma vis som jag en gång i tiden hade en kohud, fast då under bordet – på det gröna gräset, och kom till att tänka på att det är alldeles för sällan som man hör koklockor i rock ’n’roll!

Jag vet inte vad det är med kostängsel som får det till att liksom börja klia i mina fingrar, men man vill ju veta om där är ström i tråden eller inte. Vilken underbar utsikt man har uppe på toppen. Men det är ganska brant, om man säger. Plötsligt fick jag för mig att…att…att…sätta mig ner. Så det gjorde jag, precis som tjuren Ferdinand: utan att se mig för!

I samma ögonblick som jag satte ner bakpartiet hörde jag en bräkande röst så jag for upp igen som en nyårsraket. "Där får du inte sitta" kom en man emot mig med tjuvlarmsvrål och grisröd bränna. Jag sneglade efter väktare, men kunde inte höra någon som kom runt stenarna med skrikande däck. När han väl kommit fram till mig läste han bokstavligen lusen av mig. Truten på karlen gick som om han hade en högtalare kopplad direkt till hjärnan och hans kinder pulserade som värsta bashögtalaremembran i ett technotält. Batikmönstrade kläder, med TitoEnator-tryck på ryggen (?) coolglasögon (bågar med ofärgat glas) Jesussandaler och ett helt nystan krimskrams hängande och skramlandes runt halsen. Han liknade trollkarlen Catweazel och hade tydligen mätt ut en triangel som skulle ge magiska krafter om man bara satt med benen i kors och mediterade.

Han var synsk, sa han, tog min hand, la pannan i djupa veck, böjde nacken bakåt och började rulla runt med ögonen och drog en ramsa något i stil med: hallaballakalla. Därefter tittade han på mig och fick följande uppenbarelse: "Lever du länge, blir du gammal. Vinner du mycket pengar, blir du rik!". "Vilken tur jag har, sa jag, det hade jag aldrig trott! ".

"Du skriver om musik, va?", frågade han plötsligt. "Ja, det gör jag, såg du det på linjerna i mina händer?", frågade jag nyfiket. "Nej, men jag känner igen dig från Allehanda", sa han. "Lyssnar du på "arenbi" då?". "Nej, jag försöker att låta bli", sa jag. "Känner du inte igen mig?", undrade han. Jag studerade honom ett par sekunder men fick till sist ge mig. "Jag jobbade som security på Sweden Rock och stod längst fram vid diket, så jag är ju ganska känd. Då var jag biker och lyssnade bara på hårdrock men numera är jag helt inne på delfinljud och naturljud", sa han.

Jag berättade för honom att om man försiktigt lägger sitt öra till mina trädgårdsmöbler av plast så kan man, om inte höraregnskogen sucka, så åtminstone höra hur björkarna susar. Han hade hört talas om liknande fenomen tidigare och var säker på att det handlade om reinkarnation, han var dessutom konsult och började en lång utläggning om sillinläggning. Därefter överräckte han ett flygblad och en inbjudan till kvällsmeditation.

Sjuttan åsse, tänkte jag. "Du, vill du känna om det är ström i tråden", frågade jag. "Visst", sa han och tog tag i tråden. Ögonen började rulla runt på honom igen. Han släppte inte taget och löpte därmed ingen risk att än en gång tappa tråden, förrän jag hade hunnit hoppa upp på min rostiga Crescent och försvinna iväg mot horisonten.

Jag gick på reklamen för Zon-salvan: "När man vet var man har ont, varför behandla hela kroppen?". En dag när jag hade rejält ont i huvudet beslöt jag mig för att införskaffa medikamentet. Jag gned omsorgsfullt in svålen med så pass långa och intensiva rörelser att min närmsta omgivning satt fulla av förväntan och bara hoppades på att en ande skulle dyka upp. Huvudvärken försvann inte, och anden uteblev. Men jag fick gå och tvätta håret, så någon nytta gjorde ju salvan ändå!Lars Yngve är Marxsist och njuter av boxenBröderna Marx Collection lars.yngve@allehandasyd.se