Konstnärliga avtryck från sex grannar

Konst

Nágrannar

Niels Bonde, Ulf Carlsson, Madelene Oldeman, Anna Strid, Lisa Strömbeck och Per Svensson.

Ystads konstmuseum

T o m 15 januari

Sex konstnärer mellan 30 och 44 år gamla har flyttat till sydöstra Skåne. Lisa Strömbeck och Niels Bonde kommer senast från Berlin och Köpenhamn, Madelene Oldeman och Ulf Carlsson från Malmö och Anna Strid och Per Svensson från Stockholm.

De är alla välutbildade, erfarna och aktiva konstnärer som redan satt avtryck i den internationella konstvärlden. Nu ställer de ut tillsammans på Ystads konstmuseum.

Det är en skön blandning av olika konstnärliga uttrycksformer. Här finns teckningar, blandningar av måleri och digitalt, skulpturer, installationer och objekt.

Det är svårt att hitta en gemensam nämnare – mer än möjligen att samtliga tillägnat sig en modern, framåtlutad teknik – det finns inte mycket av traditionellt konstnärligt skapande såsom oljemåleri, landskap, figurativa skulpturer av människor eller grafiska blad.

Många av verken upplever jag som en kommentar till samtiden medan andra bjuder på en stor sked lekfullhet och skaparglädje.

Alla verken berör mig på olika sätt utom ett men avsaknaden av emotionell reaktion från min sida inför det verket är förstås också en slags reaktion.

Niels Bonde är dansk, har gått på Konstakademin i Köpenhamn och har just kommit hem från ett stipendieår i Berlin. Han jobbar med stora tidningsbilder som han bearbetar både digitalt och med pensel i hand.

Motiven är tydliga kommentarer över tillståndet i världen och USA:s president George W Bush är frekvent i många av bilderna. Han framställs ofta som en genomskinlig skugga, genomskådad på något vis – är det inte mer han är, världens mäktigaste man?

Bondes bilder är anslående, inte minst på grund av sin storlek men också genom att innehållet i bilderna reducerats, kokts ner till väsentligheter. Och de är provocerande och svårtolkade vilket alltid lockar och fascinerar.

På våningen under möts jag av ljud – oväsen skulle säkert en och annan kalla det. Men det finns en rytm i ljuden som gör att jag ganska snart uppfattar det som musik. Det är återkommande ljudslingor som har sitt ursprung i rörelse och ett upprepat surrande från en bisvärm – som ett mantra.

Anna Strid har konstruerat en slags filmmaskin, en mekanisk grunka som producerar bilder som vi kan titta på genom tre olika skådarhål. Det vi ser är upprepade, sekvensa bilder av svampar och kottar. De är många men bilden av dem i hålet blir en.

Men det är inte resultatet som fängslar utan själva maskinen med sina många rörliga delar. Det finns också en slags motsättning mellan den mekaniska konstruktionen, tydligt skapad av mänsklig hand, och bilderna av skogsdetaljer som ilar förbi. Kantarellerna är inte skapade av människohand men maskinen som frambringar dem är det. Ett verk som väcker många funderingar.

På samma våning står Per Svenssons verk Beehive XI som består av en stor låda fylld med surrande bin – eller åtminstone ljudet av dem. På väggen hänger ett antal vaxkakor med olika mönster.

På bilådan står det att här skapas konst och jag uppfattar Per Svenssons verk som en hommage åt naturen och dess småttingar bina som flitigt och idogt skapar sin alldeles egen konst.

Madelene Oldeman klottrar på väggarna i ett litet rum på översta våningen. Det är enkla teckningar men med mycket innehåll och de ger både känslor av instängdhet och förtvivlan inför livet och positiva, roande impulser.

Ulf Carlssons grällt målade vedstapel och de två snidade varianterna av LP-omslag säger mig ingenting. Jag kan förstå tanken, hyllningen till musiken men det ger mig ingen upplevelse. Enbart de snidade bilderna hade kanske fungerat bättre, den grälla vedstapeln känns bara som ett konstruerat försök att göra verket lite märkvärdigare.

Till sist glider jag in i Lisa Strömbecks Vilorum. Helt enkelt ett litet rum med en mjuk matta, en madrass med filt och kudde och fyra tv-skärmar med sovande hundar och en katt.

Enligt en bifogad text vill Lisa Strömberg att rummet dels ska fungera som ett rum för vila. Vi får lov att ta av oss skorna och lägga oss ner bland djuren en stund. Dels är det en kommentar till det allt mer uppskruvade tempot i samhället och inte minst inom arbetslivet.

En intressant detalj är att Lisa Strömbeck ömsom kallar sådana rum för "vilorum" och ömsom för "vilrum". Det förstnämnda kan tolkas på annat sätt än enbart ett rum för tillfällig vila.

Lisa Strömbeck kommer tillbaka med en separatutställning på Ystads konstmuseum redan i januari, nästa år.

Robert Dahlström