Konsten att mosa en publik
I ensamt majestät, sittande mitt på scenen i en ring av gitarrer, öppnar Neil med ett intimt och avskalat akustiskt set. Bortsett från några fyllskallar lyssnar publiken andäktigt, och varje ton, varje inpluggning av en ny gitarr hörs tydligt i den knäpptysta salen. Då och då reser han sig upp, slår en lov runt scenen och pillar kärvänligt på sina instrument, innan han väljer ett som passar till nästa låt.
Fram kommer banjon, i en läcker version av "Mellow my mind". I "A man needs a maid" hamnar han framför flygeln, men väver också in partier av svävande syntstråkar. En smått absurd klangkrock, som tydligt visar att det är Neil själv och ingen annan som håller i rodret.
Det är hans enorma låtskatt, han som guidar publiken på de stigar han vill gå, och han som presenterar låtarna på det sätt som han behagar. Och vill han hoppar över "Heart of gold", för att i stället gräva djupare i arkivet, så gör han det. Inte för att publiken skulle gå någon annanstans. Resan genom Youngs vindpinande prärielandskap är alldeles för stämningsfull.
Efter en kort paus hänger Neil på sig elguran, vrider stärkaren till elva, kallar ut sina gamla vapendragare på komp och lägger krossande tyngd bakom orden "rock 'n' roll is here to stay". Redan när han hamrar fram de feta riffen i öppnande "Dirty Old Man", står det klart. Man kommer att gå hem nöjd, oavsett om man föredrar Neil som den stämningsfulla lägereldsmusikanten eller som den obändige rockslyngeln. För denna kväll är båda i huset.
Sen radas pärlorna upp, från "Powderfinger" och "Too far gone" till publikfriande "Hey, hey, my, my".
I monumentala "Down by the river" släpper Young alla hämningar, och misshandlar gitarren i ett allt mer ursinnigt solo. Rundgången studsar mellan väggarna, strängarna ylar och frusna rockhjärtan slår dubbelslag av lycka.
När de sista tonerna klingat ut, efter en "Cinnamon girl" som havererat i en ljudvägg av distortion och mullrande stärkare, så är det bara att konstatera. Och applådera.
Neil Young kan fortfarande konsten att både smeka och fullkomligt mosa en publik.
Emil Sandgren