Kompisar med samma klåda

Egentligen var hårtslående Johan Helgesson inte The Itchs första val som trummis när de bildades för ett par år sedan. Det var hans bror, Thomas, som ovanligt nog också spelar trummor. Men Thomas bestämde sig för at gå vidare.

– De testade väl 15 trummisar, innan de kom på att jag var ledig. Och det kändes helt rätt. Jag behöver den där pressen av en kommande spelning för att sätta mig och öva – eller över huvudtaget hålla igång mitt spelande! säger Johan Helgesson och skrattar så de ljusa korkskruvslockarna skakar.

Johan Helgesson är exilsmålänningen som landat ute på skånska slätten, efter att ha spelat i en rad mer eller mindre hårda rockband i och kring Malmö. Som Booze Brothers, Debase och Wit. Han har dessutom turnerat flitigt både i Europa och utanför.

Störst publik har han kanske haft med gamle Iron Maiden-sångaren Paul DiAnno, som turnerat världen över trots att brittiska försäkringskassan trodde att han låg hemma och ojade sig över sitt handikappade ben. DiAnno sitter för närvarande i fängelse för det lilla överseendet.

– I Indien skulle vi spela på en gigantisk cricketarena, på en scen byggd av bambu. Och det såg väl inte så lovande ut när vi kom dit, berättar Johan.

– Men de hängde upp stora bildskärmar, det var hur proffsigt som helst och kom bortåt 20 000 personer. Hårdrock, det går hem överallt!

För närvarande är Johan pappaledig hemma i Östra Klagstorp, från ett musikaffärsjobb som är hyfsat lätt att komma loss ifrån om man behöver göra spelningar.

I The Itch återförenas han med gamla kompisar, de flesta från Ljungbytrakten men med Malmö som bas. Och hårdrocken i blodet.

– I och med att vi har de bindningar vi har, sedan långt tillbaka, är vi ett kompakt paket av polare, säger Johan. Vi vet var vi har varann, vi stöttar varann och har alla 70-talshårdrocken i ryggmärgen.

Låtarna skrivs av de två gitarristerna Magnus Wahlberg och Lukas Landerö, och även om de stöts och blöts och jammas igenom så är det inte så lätt för en trummis att påverka bandets sound eller riktning.

– Fast jag har hållit på så länge så jag är ju ett sound i mig själv, reflekterar Johan Helgesson.

– Men arrangemangen lägger jag mig i, absolut. Jag tycker jag har ett rätt bra öra för det, och jag gillar att styra upp. Jag är väl en sådan där trummis som gärna tar kommando!

Egentligen är inte Johan så övertygad om nyttan av att släppa ännu en platta, i tider då oetablerade namn säljer försvinnande lite.

– Att släppa en platta är väl närmast "retoriskt" numera, för att kunna ha den hemma eller hänga den på väggen, säger han. Det där med att sälja massor och bli rik, de drömmarna har jag inte längre.

Men något ska man väl ha för att ragga spelningar? Dessutom är låtmaterialet på nya "Spreading Like Wildfire" utmärkt, tycker Johan:

– Det är retro, men med ett modernt sound, säger Johan. Där finns både riffglädje och en känsla för att skapa melodier.

– Live är det oerhört intensivt. Ser man oss live så vill man nog dricka en bira eller två! säger trummisen och ler.