Kommissarie Rebus värdiga sorti
Det är november månad i Edinburgh. Luften är vass och på vattenpölar och de mindre kanalerna har det alldeles nyss hunnit bildats en tunn hinna av sköraste is.
Kriminalkommissarie John Rebus ska efter alla dessa år i mordets och våldets tjänst pensioneras. Tio dagar kvar. Det är allt. Sedan måste han gå. Han har ingen aning om vad han ska göra därefter. Han har inga intressen. Sitta på puben hela dagarna? Köra taxi kan han inte tänka sig lika litet som att ta arbete på ett vaktbolag. Han saknar vardag, han saknar - om han ska vara ärlig - helt och hållet ett liv utanför sitt arbete som polis. Det är hans liv. Och snart tar det slut.
Ian Rankin ger nu ut romanen Rebus sista fall, ypperligt översatt till svenska av Göran Grip. Det är lite sorgligt. Litet beskt i sin bitterljuva kluvenhet. Som att säga farväl till en odräglig gäst som stannat alldeles för länge, men som kommer att lämna ett plågsamt tomrum - en ekande anklagande tystnad - efter sig när han väl druckit upp sista droppen huset kunde erbjuda och äntligen klivit upp ur favoritfåtöljen han ockuperat i evigheter.
Dessa sista dagar arbetar Rebus frenetiskt för att försöka avsluta en del gamla fall. De som bitit sig fast, som vägrar släppa sitt grepp över hans hemsökta och sargade minne. Men han får inte fortsätta. En rysk poet hittas mördad sent en natt. Alexander Todorov är hans namn. Han såg sig själv som upprorisk dissident. Hans litterära rykte har vuxit, av många anses han för ett geni och flera gånger har han nämnts även i Nobelsammanhang. Slagen blodig, ansiktet som köttfärs och sedan slängd på en sluttning. Allt ser till förstone ut som ett vanligt rån som spårat ur. Men kriminalkommissarie John Rebus älskar komplicerade och svårlösta fall och envisas därför med att driva utredningen vidare. Han ser samband överallt. Vad gör alla dessa mäktiga ryska affärsmän i Edinburgh just nu? Varför försöker en framstående nationalistisk politiker hindra utredningen? Samtidigt bryr sig Rebus inte ett skit längre. Hans överordnade får tycka vad de vill. Vad har han att förlora? Ska de sparka honom? Hans tidigare bufflighet blir till vassa sarkasmer, dräpande repliker. Han säger vad han tänker och tänker vad han känner. Det blir en hel del träffande ordrapp och vasstungade svarsrepliker.
Den alltid lika sympatiska kriminalinspektören Siobhan Clarke, omdömesgill och snabbtänkt, som under alla dessa år och i alla dessa böcker lärt sig stå ut med sin påfrestande chef kommer snart i samband med Rebus pensionering att befordras. Hon har börjat tycka om den tväre och vresige mannen.
Den verklighet som Ian Rankin målat upp i romanerna om John Rebus är nattsvart, besudlad av girighet, korrumperad av kriminalitet och en politisk makthunger som kan få romerska kejsare att framstå som modesta duvungar. Ian Rankin har skrivit sig fram till ett eget språk. Det är inte hårdkokt av den gamla skolans snitt men ändå rejält svårtuggat med verklighetens grus raspande mellan tänderna, ändå är det mjukt, inkännande, fullt av förståelse och en mörk och ångande värme. Det förflutna hinner självfallet ifatt kommissarie John Rebus, till hans oförställda och hatiska glädje. Rebus sista fallär en elegant och behagligt svårtuggad svanesång. Värdig är nog det rätta ordet.