Klubben - endast för de utvalda
Att organisera sig i klubbar och grupper skapar en känsla av samhörighet och lojalitet även för vuxna. Att exkludera andra ger en ytterligare dimension och kan bidra till att skapa en slags välbehagskänsla hos den lycklige inkluderade. Den som valts in där de flesta valts bort känner sig utvald och sedd.
De kriterier som utgör basen för urvalsprocessen varierar, liksom svårigheten att få tillträde. Tillgång till fin koja, ficklampa eller picknickmat kan vara synnerligen avgörande för medlemskap i barnslig spionageverksamhet. Intellektuella meriter, idrottsintresse, utseende eller festfixarkompetens kan spela in i grupper för vuxna. En del, som presidentmakarklubben Skull & Bones eller frimurarorden är anrika och världsberömda. En del, som min gymnasieförening FFF (Föreningen för Fredags Folle) är mindre beryktade men icke desto mindre givande.
Det finns en klubb jag är mycket nyfiken på, som jag aldrig kan bli medlem i trots att inträdeskraven är förhållandevis låga. Man behöver faktiskt inte ha några särskilda kvaliteter alls förutom en enda avgörande sådan: Man måste vara man.
Alla killar med hyfsad social begåvning och alla tjejer som någon gång varit tillsammans med en sådan kille, vet att det händer någonting mystiskt och oförklarligt så fort män umgås i grupper om fler än två. Det kallas male bonding, ett fenomen som jag tror saknar motsvarighet i kvinnliga bekantskapskretsar.
De talar inte om det. Frågar man vad som var så roligt med att spendera osedvanligt lång tid med grabbarna på camping i skogen, jakt, fiske, whiskeyprovning, tv-spelsmarathon eller dylikt, får man ofta en oförstående blick och något slags obegripligt läte till svar.
Källor från insidan vittnar dock om att denna gruppdynamik är absolut nödvändig för många män. Det naturliga i flockbeteendet skapar en sfär av trygghet. I den innersta kretsen kommer saker och ting upp till ytan som legat dolda i det offentliga; kanske delar man med sig av sina känslor, kanske sitter man bara tyst. I vissa kretsar dricker man öl och diskuterar traktormodeller, i andra pratar man om konst. Kanske törs man erkänna att man inte förstod djupet i den hypade teaterpjäsen, kanske vågar man erkänna att man känner sig som en bluff på jobbet.
Poängen är att det, precis som i fight club, finns en tydlig regel som säger att vad som händer i male bonding-klubben stannar i male bonding-klubben. Vi kan aldrig veta vad det egentligen går ut på, bara att det inger en djup känsla av tillfredsställelse hos det motsatta könet. Anna Hjelm
