Klokhet, medkänsla och en ständig nyfikenhet
Och vitalt är också ett bra ord för hennes konst som nu visas på Ystads Konstmuseum. Andra bra ord är inkännande, organiskt och uttrycksfullt. Sonja Reinfeldt visar i huvudsak vävnader, eller gobelänger om man så vill, samt några teckningar. Det är ett ypperligt hantverk parat med en känslig uppfattningsförmåga och en stark gestaltning av det upplevda och kända.
Jag får en känsla av att hennes bilder är ett slag dagbok, uttolkade intryck från resor och andra händelser som fått mogna och värka ut och som till slut blivit bilder skapade i en vävstol. Titta på hennes gobeläng Afrika 1996eller Bosnien 1994. Starka bilder genererade ur starka upplevelser. Där finns ett stort engagemang som känns fysiskt när man står inför bilderna.
Eftersom jag själv är iberian, det vill säga synnerligen förtjust i Spanien och dess högst skiftande kultur noterar jag omgående att det mest frekventa motivet på utställningen är tjurhuvuden. Förvisso återfinns tjuren som symbol i många kulturer, det mest kända exemplet är i den äldre, minoiska kulturen på Kreta och bilderna i palatsstaden Knossos på just tjurar. Även i södra Frankrike finns en viss tjurdyrkan men jag får en påtaglig känsla av att Sonja Reinfeldts inspiration kommer från Spanien, rent av södra Spanien, alltså Andalusien.
Hennes tjurhuvuden känns inte som bara symbolbilder av vad tjuren står för: virilitet, makt, styrka, vildsinthet, fruktbarhet utan är porträtt av individer. Jag upplever det som att hon haft en personlig relation till dessa olika djur, kanske via tjurfäktning där tjurar respekteras högt och där individer som utmärkt sig på olika vis på arenan hyllas och rent av blir statyer.
Men Sonja Reinfeldts tjurhuvuden är också starka symboler för livet. Respekt och vördnad inför livet, och det genomsyrar egentligen all hennes konst. Mer det inre livet än det ytliga. Olika människors ansikten är också ett av hennes vanligaste motiv. Men det finns inte ett enda ansikte där personen skrattar, möjligen kan man ana ett svagt leende i några porträtt men det ser man mer i deras ögon än på deras munnar. Det vanligaste uttrycket hos hennes ansikten är en inåtvänd blick, en drömsk uppsyn, fundersamma ansikten – alls inte stela och fixerade ansiktsdrag utan en mjuk och stillsam kontemplation. Hennes ansikte ställer frågor.
Det här är en utställning som jag tycker om. Väldigt mycket. Att gå omkring i den stora salen högst upp i museet är att befinna sig i ett tillstånd snarare än i ett rum. Sonja Reinfeldts bilder fångar upp mjukt men det är inte sockervadd som ger den känslan utan klokhet, förståelse och medkänsla och en ständig nyfikenhet.
Jag gillar inte vernissager men denna gång ångrar jag att jag inte var där och träffade Sonja Reinfeldt.
Robert Dahlström
