Kisskväll med blodsmak
På scen står då hyllningsbandet Dressed To Thrill, i full 70-talsregalia beställd från den enda varumärkesgodkända skräddaren i USA. Och bakom masken för gitarristen Ace Frehley, vars scenidentitet var någon typ av utflippad rymdmänniska, finns Christopher Hansson, sedan tio år tillbaks lärare på Vannhögsskolan i Trelleborg.
Eleverna har ingen aning om musiklärarens hemliga identitet som sminkad hårdrockare. Förrän de läser det här.
– Jag har inte gått ut med det, säger Christopher. Tänkte spara det som ett äss i rockärmen om det skulle behövas.
– Men de flesta av mina elever vet vilka Kiss är, många har Kisströjor och lyssnar på musiken som deras föräldrar har. Det är viss skillnad mot förr. Min pappa försökte få mig att lyssna på Louis Armstrong, och då är kanske Kiss lite coolare.
På tal om cool – är det så man känner sig när man drar på Kissdräkten? Eller bara lökig?
– Jävligt cool! säger Christopher övertygat.
– Det är lite magiskt. Det sker en förvandling, man glider mer och mer in i den här rollen under de två och en halv timma som det kan ta att sminka sig och förbereda. Lite speciellt är det med spandexbyxor också. Man får många tjuvnyp därbak vid minglet efteråt.
Dressed To Thrill bildades i våras, som en engångsgrej i samband med ett Kiss-quiz. Nu har de repat in ett entimmas set med alla Kiss-klassikerna: "Detroit Rock City", "Love Gun", "Heaven's On Fire" med flera.
– När vi började sa vi att vi skulle köra alla obskyra låtar, som Kiss själva aldrig brukar spela. Men vi upptäckte snart att man måste köra hitsen. Folk förväntar sig det.
Bandet varnar publiken för att såväl blod som eldsprutning kan förekomma i lokalen. Fast det är knappast en varning.
– Vi hade så klart klarat oss utan eld och blod. Men det blir onekligen festligare om man har med det, säger Christopher.
Ska man ge sig in i tributesvängen så finns det bara en väg att gå, tycker gitarristen. Hela.
– Annars blir det extremt lökigt. Nu har vi fördelen av att vara kompetenta musiker från början, säger Cristopher Hansson.
– Kiss är våra barndomsidoler, vi har låtarna i ryggmärgen. Vi har väl antagligen gått och drömt om att få göra det här – och nu blev det verklighet, sent om sider!