Kiharu Nakamura

I uppslagsboken (Bra Böckers) står det vid ordet Geisha "flicka som underhåller gäster med sång och dans på tehus, restauranter o.d. i Japan. Den klassiska geishan hade mångårig utbildning. Numera tjänstgör geisherna ofta som nattklubbsvärdinnor." Kiharu Nakamura har fått den långa utbildningen till att arbeta som geisha. Redan som mycket ung uppmuntrade och stödde hennes morfar med orden "om du ska bli geisha, så se bara till att du inte blir någon pissgeisha utan en riktig mästare på ditt område". Som 12-åring blev hon lärling, ingen lagstiftning mot barnarbete här inte, i Shimbashi ett högt och ansett geishahus i Tokyo. Jag kan förstå att ordet geisha på japanska betyder konstnär, även om vi i västvärlden har en annan syn på denna titel. Utbildningen som Kiharu fick genomgå bestod av att göra blomsterarrangemang, genomföra en tecermoni och att föra sig och bete sig tillitsfullt och generöst. Några andra viktiga inslag i lärotiden var musik och dans. Intressant att läsa om den japanska danskonsten där vi "icke-japaner" helt klart är mest bekant med Lejondansen. En geishas liv går ut på att behaga.Inte minst genom vackra klädedräkter." BORDER="0"En geishas liv går ut på att behaga.Inte minst genom vackra klädedräkter. Kiharu är en läraktig ung flicka och får efter sin examen ofta arbete i samband med bjudningar där utrikesdepartementet står som värd. Genom kontakter har hon fått möjlighet att lära sig engelska. När polisen får höra talas om den engelsktalande geishan vill de anlita henne som spion. Ett uppdrag hon absolut inte är intresserad av. Istället gifter hon sig med en man på utrikesdepardementet och får med sina kontakter inom ministären denne man förflyttad till Indien. Allt för att slippa ifrån den japanska polisen. Det blir en kort tid i det nya hemlandet. Hon och hennes nyfödde son evakueras tillbaka till Japan i samband med krigsstilleståndet. Det var år 1942. Fram till 1946 var det landsbygden som gällde. I en liten by bodde Kiharu tillsammans med sin son, sin hjärtsjuka mamma och åldriga mormor. För att försörja denna hennes familj arbetar Kiharu på fälten med bland annat att rensa ogräs. Några pengar fick hon aldrig från sin man som numera var stationerad i Burma. Hans lön sändes till familjen i Osaka. Längre kom den aldrig. Svärfadern ansåg det vara en skam för familjens fortbestånd att hans äldste som gift sig med en geisha. En geishas liv kom från början ut som tre separata memoarböcker, 1983, 1984 och 1987. När det blev aktuellt att ge ut dem på svenska omarbetades böckerna för att istället bli till en memoarbok. Det är med mycket personlig stil hon beskriver sitt liv. Starka kontraster har präglat denna oerhört kreativa kvinna. Från eftertraktad geisha till fattig ensamförsörjare. Vidare som tolk och sekreterare till den amerikanska utrikeskorrespondenten Gwen, som Kiharu lärde känna redan före kriget. Att ta tillvara på kontakter är något som speglar hela hennes liv och som gör att hon till slut hamnar i USA och i det amerikanska näringslivet. Visst får man som läsare insyn i en geishas liv men faktum är att det som känns mest intressant är inblicken i det sociala och kulturella Japan. Alla de månghundraåriga sedar och bruk som det asiatiska folket fortfarande lever efter. Marie-Charlott Carlsson