Kerstin Ekman

Detta är andra delen i trilogin Vargskinnet, miljöerna är skiftande och berättelsen börjar, när kriget har pågått ett par år, det är det andra världskriget jag talar om, och eftersom mycket av händelserna sker i gränstrakterna mellan Sverige och Norge bestämmer kriget på flera sätt människors liv. Kriget definierar om mycket av livet för människorna i Svartvattnet, det kommer folk över gränsen, trafiken får bistånd av både svenskar och norrmän. Men det är ett ytterst riskfyllt arbete, som bygger både på kontakter och en stor tillit till andra. Samtidigt blir det så tydligt i ett litet samhälle vem som har sympatier för tyskarna och vem som tycker om norska överlöpare, den svenska militären visar både i sina handlingar och sina ord märkligheter, kanske inte så mycket de meniga, utan mera de som har befälsgaloner. Samma kategori visar stor omsorg om de unga kvinnorna i byarna, ansvarstagandet för handlingarna är inte lika välutvecklat. Människorna är de som gestaltar och mejslar ut gränserna för livet, det gäller både när de reser till Stockholm och Oslo, men framför allt i den svensk-norska fjällvärlden, redan nu märks det att det svenska samhället är på väg mot något nytt, och självklart måste människorna hänga med eller ställa sig utanför. De allra flesta ser på de sista timmerbrötarna med saknad och kommentarerna sker på det dialektala språk, som finns i hela berättelsen, det går inte att förstå varje bokstav, men det är inte på något sätt nödvändigt, ordvändningarna och det folknära språket ger både en naturlig äkthet och en god stämningsbild åt både det gamla och det nya som är på väg. Kerstin Ekman." BORDER="0"Kerstin Ekman. Naturen är här så levande och nära, björklövsdoften nästan känns, fjällpiparens vemodsaktiga piiande och viiande, den stora ljusklockan, så är det varje sommar - samma ljud, samma dofter, fjällsidorna blommar, myrmarkerna ryker, kalvmärkningen närmar sig och människorna vilar på fällarna. Det är storslaget och Kerstin Ekman kan detta naturens slitstarka alfabet, ger utrymme åt både tystnader och småskaliga, ensamma ljudupplevelser. För kvinnorna kommer nya tider och moderniteter, som är starkare än fåglars rop och fjällbäckars porl, de lägger nya grunder för sin självständighet och sin frigörelse, de får ibland betala ett högt pris, när några få bokstäver formar orden svek och sorg, de är formulerade av manliga odågor, besvärliga typer som alla måste akta sig för och undvika. Det är naturligtvis lätt att påstå i teorin, men betydligt svårare att tillämpa i praktiken. Hillevi Halvarssons dotter Myrten är nu vuxen, hon är en av nya kvinnorna i tiden, stark, målmedveten och självständig, hon tar risker, men gör även stora vinster. Det är lätt att tycka om Myrten, hon glömmer aldrig sitt ursprung, även om hon lever och får ett arbete i Stockholm överger hon aldrig människorna, som har gett henne mycket av stadga och värderingar i livet. Hon känner med dem, hon lever med dem och hon utmanar dem, lite lagom. Myrten gör saker, är aktiv och initiativrik, en del som hon gör är mindre lyckat och lite omdömeslöst, men det mesta är bra, hon blir uppmuntrad av de flesta, och de som kommer med sura uppstötningar mot henne, är som vanligt det som aldrig åstadkommer något själva, de gnäller och klagar. Naturligtvis har de inget att skämmas för, folk som aldrig gör någonting har aldrig dåligt samvete och aldrig något att skämmas för. Det är en rik, färgstark och stor berättelse, Myrten är den vita duvan, som lämnar Svartvattnet, flyger över fjällheden, minns barmarksfläckarna, snön och blåsten vid renkalvningen, konstnären Elis och hans hemligheter, den slitsamma höstflyttningen, barnmorskans ord - alla minnen tar hon med sig. Men hon kommer alltid tillbaka. Bo Bjelvehammar