Kent har aldrig varit mer relevanta
De flesta låttextförfattare är som bäst i lindan av sina karriärer, eftersom det är då de vill, vågar och orkar vara politiska. Med åldern blir de oftast i stället liknöjda navelskådare, och därmed också betydligt mindre intressanta.
Jocke Berg har gått i motsatt riktning. Han har visserligen aldrig varit opolitisk, men på Kents första plattor tjänade han i första hand som den svenska ungdomsångestens språkrör. Sedan fyllde han 35, och ungefär samtidigt som bandet upptäckte synten började Bergs texter bli mer och mer uttalat politiska.
”La Belle Epoque” är kulmen både på Jocke Bergs utveckling som textförfattare och på Kents alltmer familjära relation till det elektroniska soundet. En nattsvart uppgörelse med den osunt individualistiska riktning Sverige gått i de senaste 25 åren, klädsamt matchad av tunga, monotona stråkar och beslöjad sång – som påminner om Pet Shop Boys mörkare stunder.
Den har inte samma självklara hitkänsla som ”Dom andra” eller ”999”, men det är också själva poängen. Kent har aldrig varit ärligare, eller mer relevanta.
