Kavajknappar och benproblem
Så är det åter dags för min söndagsbetraktelse. Som alltid föregås av en lång, rask promenad ner till havet, en sväng genom stan och så hem igen till gott kaffe med en kaka. Ibland är ritualer viktiga.
En fundering som kom i min skalle under promenaden var varför vi knäpper våra kavajer med den översta knappen. Har ni tänkt på det? Titta på alla i teve som bär en helt vanlig kavaj med två knappar – det är alltid blott den översta som är knäppt. Varför? Det ser ju inte klokt ut, särskilt om man har lite rondör. Det blir som en konsthjord midja alldeles för högt upp och så putar det ut nedanför och ovanför. Om man istället bara knäpper den nedersta knappen tycker jag att det ser betydligt bättre ut. Man markerar en midja men längre ner och det gör att kavaj sitter mer som en smokingkavaj – det blir som ett V istället för & om vi ska använda bokstäver och tecken.
En annan tanke som kom för mig var att jag numera lyckats knäcka en benåkomma som jag drabbades av för några år sedan. Jag fick väldigt ont i höger vad så fort jag gick och diagnosen blev fönstertittarsjukan. Det är en kärlförträngning i underbenet som inte är ovanlig.
Men det var lite märkligt för jag drabbades bara i ena benet och magnetröntgen visade att det inte fanns några andra tecken på förträngningar i mitt blodomlopp. Läkarna var lite förbryllade och köpte inte riktigt min egen teori att åkomman var en skada som jag fick när jag på väg ner till en musikstudio i en källare stod på öronen i trappan med en gitarr i ena handen och ett glas vin i den andra. Båda benen vreds till och jag hade ont i veckor.
När jag frågade kärlkirurgen om han tänkte operera svarade han nej. Det var en bra läkare, inget tjafs, raka rör och besked. Riskerna var för stora för en så pass liten skada. Han menade att jag skulle promenera bort det. Om man gå fort och länge så kommer smärtan av förträngningen men om man bara fortsätter då väljer blodet andra vägar via mindre kärl – en naturlig bypass, kan man säga. Jag frågade kirurgen hur pass återställd jag kunde bli – 80 procent svarade han. Fel, sade jag, och tittade honom i ögonen – 95 till 100 procent! Jag tror dig, svarade han.
Sedan har jag gått och gått, inte minst på mina resor, och tävlat mot mig själv och gett mig f-n på att lyckas. Och det har jag gjort. Idag besväras jag ytterst lite av skadan och kan gå hur långt som helst.
Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv. Så ni som också drabbats av detta – det är bara att knata på, det gör ont i början men fungerar faktiskt.
