Kassaskåpssäker Timbuktu och Damn!
Dessutom har nya plattan fått ett svalt mottagande bland svenska kritiker. Inte helt oväntat, om ni frågar mig.
En high 5 & 1 falafelkänns som en intressant men spretig skiss till en platta, snarare än ett vax redo för skivdiskarna. Och för att röra till det ytterligare har Timbuktu nyss gjort public service-reportage i Kongo, så reptiden med Damn! har blivit lidande. Och visst märks det i ett och annat intro att Damn! och Timbuktu inte är helt hundra än.
Men den som väntat sig en skock musiker med spaghettiknän och skrämselhicka får tänka om. De är taggade till tusen. Och kanske är det inte så konstigt. För vår skånske hiphop-hjälte har mycket att glädjas åt också. Han har just fått hundra sköna lakan av Region Skåne för sin insats för regionens kulturliv. Och Mejeriet är ju, egentligen, det självklara stället att sparka igång en turné på. Det är så mycket hemmaplan det kan bli och kärleken hänger som tung svettånga i luften. Timbuktu känner det och öppnar kaxigt. Han nedlåter sig inte till någon publikfriande inledning för att få arbetsro, utan promenerar obekymrat ut på scenen och fyrar av en hel arsenal med nya låtar.
Ett par av dem trillar nog bort från setlistan innan turnén är slut, men betydligt fler fastnar. Vissa låtar, som Mörkaroch Olympiska spelen 2012, med en övertänd Tingsek som gäst, funkar ruggigt bra. Och Glömten i ögat, om våndorna av att glömma pinkoder och säga sitt namn till folk man redan känner, känns som en blivande klassiker. Att Timbuktu presenterar den som ett av flera problem, och väver in den brevid Karmakontot, är passande. För han börjar få en fin liten samling med dem nu, låtar som med varm, förlåtande hand sätter fingret på allmänmänskliga svagheter och tillkortakommanden.
Men han skulle inte ha kommit långt utan Damn! Svante Lodén och grabbarna, som också släppt platta i dagarna, visar som vanligt att de är en helt avgörande byggsten för Timbuktus framgångar som liveakt. Med skönt sväng och släpiga baktaktsrytmer lyfter de stämningen ända upp till översta läktaren. Att sedan Timbuktu går av scenen mitt i setet och ger plats åt Damns egna, mer lekfullt soulfunkiga låtar, kanske låter djärvt på pappret. Men Svante är en så pass säker frontman att man knappt hinner oroa sig förrän applåderna börjar regna. Och när Timbuktu rentav lyckas förvandla den svårlyssnade Tack för kaffettill en vild klapp- och stampfest, då är det dags att hissa vit flagg. För Timbuktu och Damn! är fortfarande en kassaskåpssäker kombination live. Och om några turnémil, när premiärmissarna slipats bort, då kommer de att vara ostoppbara.
