Kärleken stavar aldrig fel

Greta Anker är äldre än många av träden på Strandvägen, men hennes hjärta är en lekplats för barn.

Döden och Sjukdomen har skickat telegram till Greta, men hon besvarar dem inte".

Det är ord värda att återge dels på grund av skönheten dels beroende på Björn Ranelids särskilda omsorg om varje inledning i varje bok.

I centrum av berättelsen finns två kvinnor Greta och Saskia, Greta är några år och nittio och Saskia är nära de fyrtio.

Greta är den kvinna som styr berättelsen, färglägger den och som äger den. Hon har vuxit upp på det lilla fiskeläget Baskemölla och hon har fått livets ord att bära med sig av sina föräldrar Siri och Jeppe.

Hon älskar och beundrar sina föräldrar och hon glömmer aldrig de ljud som vindarna förde med sig till land eller uppifrån bybranten, inte heller dofterna.

Hon glömmer aldrig människorna med sina enkla, arbetsamma och självklara liv.

Detta överträffar allt hon har mött senare i livet på Strandvägen i Stockholm och bland akademiker och likställda. Greta glömmer inte heller sin bästa väninna Ingrid Blad.

Saskia är en kvinna med ett brokigt förflutet bakom sig i prostitution, knarkberoende och med år på uppfostringsanstalt bakom sig.

Jag känner igen berättelsen från en annan roman av Björn Ranelid, men min hårddisk sorterar inte in något namn, men jag tror det är Synden.

Saskia bryter med sitt tidigare liv, börjar arbeta inom hemtjänsten i Stockholm. Så korsas de två kvinnornas liv, av tillfälligheter och de kommer mycket nära varandra trots att de levt i skilda världar.

Greta lämnar sitt Baske och reser till Stockholm och utbildar sig till sjuksköterska På Sophiahemmet, där i parken möter hon en dag en man, som kommer att förändra hennes liv, professorn och överläkaren Erik Rosander, som är tjugosju år äldre.

Erik är redan gift, men han lämnar sin familj och gifter sig med Greta. Och de lever i ett äktenskap av harmoni tills det får ett gemensamt barn med flera handikapp.

De lämnar bort barnet för vård och omsorg och Erik förnekar att barnet finns som en varelse på denna jord.

När Erik Rosander hastigt dör förändras allt när Greta finner hans dagböcker och där finner mörka sidor av Erik som Greta nu möter för första gången och hon anförtror Saskia alla detaljer.

Eriks syn på sin son Jeppe som ett missfoster och ett monster och hans starka sympatier för nationalsocialismen under kriget. Han är ingen ljum sympatisör han är rabiat och en sann fundamentalist i sina hyllningar av Tyskland och Adolf Hitler.

Det är de båda kvinnornas berättelser för varandra om sina liv som är romanens nav, de är ord som är bortom samhällsklass, ålder och livsbakgrund.

Det är vackert att läsa om en människas goda åldrande bortom äldreboende och beroende och som alltid hyllar Björn Ranelid det goda, de kärleksfulla små människorna och även här välgörenheten från Greta Ankers sida, hon slutar aldrig att tro på en människa.

Det är bara svek och ett bevis på motsatsen som ändrar hennes uppfattning. Greta låter även Saskia smaka på den goda världen av konst, litteratur och musik, men hon är aldrig påflugen eller kommer med tvångströjor.

Greta Anker är en god människa och de är idag sällsynta på gränsen till utrotningshotade.

Saskia har ett vackert namn detsamma bar Rembrandts hustru och hon har ett eldsmärke på kinden, du vet en sådan blodkärlsanhopning som kan gå från näsroten till öronspetsen eller lysa på halsen. Saskia har en dotter som lämnade bort när hon var fjorton år, men Saskia släpper aldrig kontakten med henne.

Det är en rik och kärleksfull roman, den är inte astenisk på något sätt, den slutar först efter 511 sidor och den är optimistisk, redovisar tillfälligheter i människors liv men framför allt de stora möjligheterna.

Den första tredjedelen är storslagen, den som skildrar Gretas uppväxt och ungdom, det är bland det bästa jag läst av Björn Ranelid.

Sedan avtar tätheten i berättelsen, antalet omtagningar växer och ansamlingen av ordsvullnader och uppradade och tunga metaforer.