Annons
Nyheter

Kapija håller balansen

Efter en trevande första akt vänder Teater Kapija på steken och för sin uppsättning av Farliga Förbindelser till ett grandiost slut. Den förhållandevis nattståndna texten räddas av gedigna skådespelarinsatser, ursnygga kläder, skön scenografi och ett underbart slut.Men till vissa delar är föreställningen en balansakt på slak lina.
Nyheter • Publicerad 16 juli 2004

Teater Kapija börjar rota sig ordentligt i den skånska myllan i Örmölla, strax norr om Abbekås. De kom hit i augusti 2002 och i sommar spelar de Farliga förbindelser, ett kammarspel i två akter. Farliga Förbindelser baserar sig på en bok av fransmannen Pierre Laclos, Les liaison dangereuses (1782), och handlingen är förlagd till den uttråkade, franska aristokratin som ägnar sig åt olika sociala spel kring erotik. Boken har dramatiserats vid flera tillfällen och i slutet av 1980-talet gjorde bland andra Milos Forman en film på boken; Valmont. Kapijas uppsättning håller sig nära original i så motto att man använder brevväxlingen mellan de tre inblandade som kärna i föreställningen. Den ökände libertinen Vicomte de Valmont och änkan och Markisinnan de Merteuil ingår ett vad om att Valmont ska lyckas förföra den moraliska och egentligen inte särskilt attraktiva Madame de Tourvel. Lyckas Valmont med detta får han ett erotiskt möte med Markisinnan de Merteuil som belöningen. Bevisningen i det hela ska ske genom den brevväxling som sker mellan Valmont och Madame de Tourvel. Helena Weigel (Madame de Tourvel), Mladen Puric (Vicomte de Valmont) och Janna Eriksson (Markisinnan de Merteuil) Bild: Emilia Olofsson Men utgången av intrigspelet blir inte vad de inblandade tänkt sig och sensmoralen blir att det inte går att hålla isär de köttsliga lustarna och kärleken. Med detta avsåg Laclos att kritisera filosofen Rousseaus försvar av de naturliga lustarna. Man kan också se det som en kärlekens seger över ränksmideri och människans grymhet. De tre huvudpersonerna är på scen hela tiden. Den avskalade scenografin med två stora ögon som fond och tre stolar som rekvisita låter aktörerna vara i fokus och det är bra. Den trånga scenen ger inte möjligheter till något större utspel varför föreställningen bygger på innehållet i rollfigurernas repliker. Med dessa förutsättning parat med den kanske inte helt aktuella texten gör inte Teater Kapija det särskilt lätt för sig. I huvudsak talad teater i ett ämne som kan kännas aningen nattståndet bäddar inte för någon större sommarsuccé. Och i första akten kändes det som att farhågorna skulle besannas. Akten domineras av högläsning ur brev och ganska stela dialoger. Ensemblen, och regissören, Mladen Puric, har dessutom valt en långsam spelstil med gott om luft mellan replikerna. Det var med andra ord ett typiskt krattande i manegen, ett byggande av en grund och en presentation av förutsättningarna. Alls icke dåligt spelat och med en god närvaro men det ligger i sakens natur att det kan bli aningen tråkigt och kräver ordentlig koncentration av publiken. När vi dessutom blev störda av både gråtande spädbarn och ringande mobiltelefoner i publiken (vad tänker en del människor på?) var det nära till gäspning och tankeflykt. Men efter pausen slog Kapija till! Andra akten blev en hänförande resa med stor dramatik, stora gester och ett rejält utspel som fick publiken att glömma allt annat än det som hände på scenen. Plötsligt fick handlingen nerv och även om jag känner slutet väl uppstod en slags spänd förväntan. Det finns några olika skäl till varför föreställningen tog denna vändning. I första hand står de tre på scen för en storartad uppvisning. Mladen Puric, Janna Eriksson och Helena Weigel utnyttjar varje centimeter av den minimala scenen och lyckas skapa rent fysisk turbulens med små men effektiva medel. Förvisso innehåller texten betydlig mer dramatik i andra akten och ensemblen suger ut så mycket det bara går. för att använda ett slitet men bra superlativ så var det lysande skådespelarinsatser. I andra hand kommer de utsökta kostymerna skapade av Kim Halle! Välskräddat och sensuellt och med tydliga drag av 1700-tal. I andra akten använder man också betydligt mer effekter som text på fondskärmen, musik och ljudeffekter. Slutscenen är magnifik i dess samverkan mellan både skådespelarna, scenografin, ljud och ljus. Ett ytterliga plus är Janna Erikssons helt underbara sång som var förtrollande även om jag inte riktigt hängde med i hennes rollfigurs omvändelse från iskall intrigmakare till fingertoppskänslig, melankolisk sångerska - för det var väl Markisinnan de Merteuil som sjöng? Som helhet är detta en mycket bra föreställning. Lite slipning här och där, kanske mer tempo i första akten och ännu bättre timing med tekniken. Det är faktiskt enastående att lyckas gjuta liv i denna mossiga text och det är helt och hållet skådespelarnas förtjänst och den effektiva regin. En sak bara; eftersom både textens innehåll och handlingens lokalisering, kostym, språkbruk och replikföring var förankrad i 1700-talet och traditionellt kammarspel blev jag lite förundrad över inslagen med förvisso bra men väldigt modern musik. Är det så att Teater Kapija känt att uppsättningen lätt kunnat bli för seg och tråkig och därför valt att "pigga upp" den med musikaliska broar till nutiden? I så fall helt i onödan. Tack vare det utomordentliga spelet på scen hade det fungerat utmärkt med tidstypisk musik, det hade kanske till och med varit bättre. Två chanser till att se föreställningen ute på Örmölla, i kväll och i morgon kväll. Ta dem! Skillinge Teater har fått konkurrens. Robert Dahlström

Robert Dahlström robert.dahlstrom@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons