Kanske lättnad men ingen glädje

Känslan är maktlöshet, hjälplös och litenhet.

Förmodligen är det ingen av oss som inte hade någon nära, någon släkting, någon vän eller bekant nere i Sydostasien under katastrofen, eller känner någon som hade det. Ingen kommer undan sorgen och rädslan. Med en klump i magen sitter vi och tittar på nyhetssändningarna och letar efter ett bekant ansikte, tittar gång på gång på mobiltelefonen för att försäkra oss om att den fortfarande fungerar, läser varje rad i tidningarna och även om det är en lättnad att se så många komma hem går det inte att känna någon glädje.

Jag tillhör själv de som hade många goda vänner i området och det var svåra timmar innan vi fick kontakt och nu kan jag konstatera att alla mina vänner och bekantar kommer hem. En barndomsvän befann sig med hela sin familj i södra Thailand och de överlevde tack vare att de befann sig ute till havs i en segelbåt. Fyra kollegor och vänner var också i området " hur de egentligen upplevde katastrofen vet jag inte, ej heller om de är skadade eller var de finns men jag vet att de lever. Tack vare kortfattade sms-meddelande. En god väns far befann sig i Indien men har också hört av sig.

Lättnad men ingen glädje.

Andra vänner skulle ha varit i Thailand. En fick inte den flight han egentligen inte ville ha utan skulle ha åkt som i dag. Han har avbokat. En annan kamrat skulle firat jul i södra Thailand men fick aldrig någon resa utan åkte till en av Kanarieöarna istället. Och själv kunde jag också varit där nere - en god vän är gift med en thailändska och de åker alltid ner över jul och nyår och hälsar på familjen. I många år har vi pratat om att jag skulle hänga med och ungefär för ett år sedan bestämde vi att det skulle ske som nu. Men på grund av olika omständigheter kunde inte min vän och hans hustru åka i år så i augusti bestämde vi att skjuta på resan till nästa jul.

Så tror jag det är för många. Alla har någon slags personlig relation till katastrofen. Och vi som är lyckligt lottade kan uppleva en befriande känsla " men sorgen och rädslan är kvar. Och vår litenhet som människor i förhållande till naturens krafter är smärtsamt tydlig.

Aldrig kommer jag att glömma julen 2004 och sällan har jag känt en sådan hjälplöshet som i dessa dystra dagar.

God Fortsättning

Robert Dahlström, 0411-55 78 53

robert.dahlstrom allehandasyd.se