Kabusa Konsthall: Patrik Andiné och Christian Cavallin

Den stora sommaren är nära, först ska häggen blomma, syrénerna dofta, skolbarnen dansa ringlekar med lärarinnorna och alla trista utflykter göras. Och vi ska förbereda de stora projekten med nya papptak, båtluffning längs Immeln och en långresa till en grekisk ö, som inte tyskar och engelsmän har upptäckt. I denna brytningstid visas två utställningar med konst av högsta klass på Kabusa, det är två separata utställningar av två helt skilda konstnärstemperament. Det är två konstnärer med god hantverksskicklighet, med en stark övertygelse att ge betraktaren berättelser att se och fundera över. Jag vet inte mycket om dessa berättelser, men jag kan uppleva och tolka för mig själv. I varje bild finns det ofta parallella historier, dubbla bottnar. Jag ser något, som inte du ser. Konstnären ser något inte jag ser. Att förstå och intellektualisera är en paradox och ett förnedrande sätt att förhålla sig. Du går med bildskaparen en bit på vägen, han öppnar dörrarna till sina världar, du får komma in, efter ett tag lämnar du rummen och har med dig något nytt. Marilyn Monroe. Bild: Arnold Newman. Christian Cavallin är en djurvän och en människa nära naturen, det är lite platt att tala om natur och kultur i detta sammanhang. Han lever inte med små gosedjur, goda att krama och få tröst av. Han lever i en värld av farliga djur, eller djur som väcker känslor av olust, rädsla och som är tecken på något olycksbådande. Skorpioner, dödsskallefjärilar och fladdermöss - det handlar om blodiga, farliga och dödliga väsen. Barkansikten, av Christian Cavllin. Det finns en försvarlig mängd skorpionbilder, blandningar av grafik och akvarellteknik, mest grafik. Avtryck i två serier, som grundar sig på skorpionkroppar, en serie på äkta skorpioner, hemforslade från Spanien och en serie hemsnickrade skorpioner. I mitten finns djurkroppen, som omges av skikt i grått, gråsvart och svart. Det är en ganska charmig djurvärld och en ganska ofarlig bildvärld att vistas i. Jag träffar Christian Cavallin och han är en god pedagog och entomolog, han förklarar noga vilka små varelser, som har sex ben och vilka, som har åtta ben. Och vi ser på dessa rader av skorpioner och låter oss förföras av denna monotoni, som ska övertyga och matta ut. Som en betygsfärdig studerande förlorar jag koncentrationen och ser ut genom fönstret och upptäcker det konstverk, som är störst och vackrast, ett utsnitt av Österlens natur i slutet av maj. Men det är naturligtvis något allvarligt och begåvat med dessa skorpioner i tusch på akvarellpapper. Kampen mellan verklighet och fiktion och den starka laddningen hos djuret. Som symbol för skönhet, fara och opålitlighet. I ett kollage finns jätten bland våra fjärilar, dödsskallefjärilen, som har en mellankropp med en dödsskalleliknande teckning. Fjärilen är inte pålitlig och larven är farlig för våra potatisfält och en fjäril, som inte klarar att övervintra i Sverige. Fjärilen trängs i kollaget med klockor i mängder, en symbol med flera betydelser, den utmätta tiden, den snåla tiden?. De nyaste verken med fladdermössflocken och de smala barkhuvudena, gör det lättare att bestämma genre och riktning. Det får bli expressionistisk minimalism. Du får titta själv och tycka till, själv tycker jag det låter fint och ser bra ut i tryck. Ett svinporträtt, av Patrik Andine. Patrik Andiné är inte lätt att fånga i en formel, eller sätta en etikett på, det är lite åt surrealism till, men det är inte surrealism. Den finns drag av stark återhållsamhet, av starkt stiliserade berättelser. En avsaknad av detaljer och en tydlighet i både färg och form. Det är berättande bilder, med motiv och ämnen, som återkommer med gleshet, ensamhet och tomhet. Många bilder talar i ödslighet, en gråfond och en enstaka människa med en klar färg. En människa på väg bort. Jag tänker särskilt på en pojke i plufsiga gulbyxor i ett landskap, som en kuliss, i tunga gråfärger. En komposition i skikt. Som en filmisk scen, eller som en del av en interiör i ett kammarspel. Samma utsatthet och ensamhet finns hos negerpojken i ett snölandskap, ett svullet och ett bulligt trädsceneri med drag av verklighet, av saga och av dröm. Svea i luften, av Patrik Andine. Känslor befolkar detta måleri, känslor av hot, stämningar av behaglighet och stänk av sagotoner. Ingen målning är enbart behaglig. Och så växer det ofta fram en sensualism, en erotisk laddning i Patrik Andinés måleri, särskilt märkbar i hans arbete med tyg, med draperingar och veck. Där frodas det förföriska. Patrik Andiné är en betraktare, en voyeur. Han skapar scener av betraktandet, det kan vara drömlandskap, som både är karga och böljande, i svinporträttens glada och nöjda färger blickar det fram ett svintryne av vemod i en behaglig maktpose. Det finns i varje målning en bedräglig gullighet, en förförisk känslomässig laddning och så lurar i en dunkel skog något farligt och hotande. Så känns det ofta, det går aldrig att vara säker och få garantier för att det bara handlar om det trevligas evangelium. Om någon nu skulle tro det. Det är rika tillfällen att se, betrakta olika världar tillsammans med två starka bildskapare, spännande berättare och goda ledsagare i världar av motsägelser och sammansatthet. Bo Bjelvehammar