Ju skummare, desto bättre

Jag säger det till min svägerska som undrar över en dansföreställning hon blivit bjuden på, och som hon är säker på att jag som nöjesreporter vet allting om. Det gör jag inte. Inte om dans, i alla fall. Men udda grejor, där är jag med.

Och jag vet att det är sant, att det är de udda grejorna som ger de verkliga kickarna.

Jag har upplevt mongolisk strupsång vid Ales stenar, Einstürzende Neubauten sprida gnistregn från sina slipmaskiner på Stadt Hamburg och Leningrad Cowboys släpa upp typ 100 man ur sovjetiska Röda Arméns manskör på scenen – iklädda uniform, givetvis,

Jag har sett finska Kumikameli springa ett varv runt idrottsplatsen i Hultsfred, hela vägen spelandes på blås och trumma. Inte som något ärevarv, precis, utan mest för att det kändes som vad stunden krävde.

Den underligaste "konsert" jag sett var nog den med killen som satte kontaktmickar över hela sin kropp, och lät alla livstillståndets ofrivilliga ljud bilda en elektroniskt förstärkt, organisk orkester. Endast för förryckta, som Hermann Hesse brukade säga.

Eller var det kanske burlesk-artisten som, från stående position uppe på en stol, dök med huvudet före ner i en vattenfylld plastmugg? Svårt att säga.

Jag har sett folk spela på tunnor, hjälmar, oljefat, sängbottnar, plastdunkar och navkapslar, och när det kommer till performanceartister – här snackar vi udda upphöjt till norm – så finns det mycket man har sett som man bara inte kan berätta om. Fast man till sin förvåning faktiskt överlevde.

Amerikanska Jim Rose Circus Sideshow, som under 90-talet gjorde mången god rockfestival synnerligen osäker, är så spektakulärt äckelpäckelskumma att de en gång förärades ett eget Arkiv X-avsnitt.

Att ens börja spekulera kring blotta tanken på att beskriva vad Jim Rose gör, det orsakar fantomsmärtor i onämnbara mjukdelar. Nej, ni får allt kolla upp det själva på nätet. Och lova mig, prova ingenting av det där hemma. Hör ni det? Ingenting!

Så om någon säger till dig att det ska ges en konsert för traktorer på Brösarps backar, eller för färjorna i Trelleborgs hamn (båda två exempel ur verkligheten), så gå inte hem för att sortera strumpor.

För det där är grejor som du kommer att minnas resten av ditt liv.

Risken är bara att man kräver tyngre och tyngre grejor. Det kan bli så. En vacker dag sitter jag där helt avtrubbad och bara ler matt när hundra apor med hundra laptops inte bara skriver Shakespeares samlade verk, utan framför dem också.

Men fram tills dess ska jag ha kul.