Journalisterna var sämst

Där stod att jag var "glad över alla OS-sändningar på tv". Vad som inte kom med, av den sortens tekniska skäl som innehåller sådan mystik att de inte kan förklaras av en tekniker utan kräver en andeutdrivare, var tillägget "som gör att man slipper fastna i tv-soffan". Och det var faktiskt en ganska vital upplysning. I övrigt har jag fått sådan respons på min nybildade förening att jag funderar på att rita en snygg liten logga och börja sälja AOS-tröjor. Hör av er med beställningar. I övrigt tycker jag att de som gjorde sämst ifrån sig under OS var de svenska journalisterna. I synnerhet i samband med Tre kronors förlust mot...vänta nu...Haiti? Elfenbenskusten? Nej, Vitryssland var det. Att hänga ut hockeylirarna i ett förbrytargalleri och påstå att de svikit sitt land, det saknar alla proportioner och är så pinsamt att man helst vill låtsas att det var norrmännen som gjorde det. Jag föreslår att vi alla samlas på flygplatsen när OS-journalisterna kommer hem och kastar lakritspuckar på dem. Jaså, görs inte lakritspuckar längre? Annat var det när jag var liten, då fanns det till och med glassfotbollar. Små plastbollar med lock, som sedermera försvann från marknaden för att små söta ekorrar och andra glasshungriga smådjur stack in huvudet i bortkastade bollar och fastnade. Kanske borde OS-journalisterna få gå runt med plastbollar på huvudet i 24 timmar så att vi kan peka finger åt dem. Fast det skulle de förstås inte se. Nå, strunt samma. Den absoluta höjdpunkten i de olympiska lekarna inträffade annars i söndags, då Rapport höll en genomgång av de sorgliga svenska insatserna...och ljudsatte det hela med Iggy & The Stooges monotona mästerverk "No Fun". Det oerhörda i detta undgår måhända den sportintresserade på samma sätt som det undgår att intressera mig huruvida Magdalena Forsberg träffar en pricktavla eller en förbiflygande gråsparv (vilket när jag tänker närmare efter vore rätt mycket intressantare, för alla inblandade utom möjligen gråsparven). Men låt mig garantera: det är oerhört. Att svensk mainstream-tv i nyheterna spelar ett gäng amerikanska undergroundikoner från det sena 60-talet kan bara jämföras med när Lennart Hyland efter VM-hockeyfinalen i Denver 1962 kastade av sig alla kläder, sprang ut på isen och i nationalistisk guldfeber hoppade omkring naken, viftande inte bara med flaggor. Varpå hans frusna kropp rent naturligt började anta blågula nyanser - för övrigt det bästa exempel på mänsklig kameleontism som vetenskapen känner. Nej, okej, han gjorde väl inte det. Men jag hade kunnat göra det till Iggy & The Stooges "No Fun". NYPROGGARNA DOKTOR KOSMOS, som kommer till KB 8 mars, saknar inte humor. Deras nya platta döptes till "Reportage", för att den skulle återspegla verkligheten. Inuti bakstycket gömmer sig dessutom gamle reportageräven Günter Wallraff. Men några av de alternativa albumtitlar som den socialistiska gruppen laborerade med är otroligt kul. Vad sägs om "Döda överklassen, underklassen och en stor del av medelklassen". Eller "Jag ska aldrig bli som Mikael Wiehe". Eller den som skulle ha vunnit min röst: "Spräng hela skiten lite grann". The revolution goes on. ROLIGA FILMREPLIKER efterlyste jag i förra veckans krönika, och flera bidrag har inrunnit. Låt oss börja med den här, inskickad av Lasse Höggren i Trelleborg. Han minns dess värre inte filmtiteln. Natt i hamn, tidigt 40-tal. Svenskt lejdfartyg i hamn. Lördag kväll. Grabbarna ombord har gjort sig i ordning och står vid relingen och småpratar skrattande då Sigge Fürst sticker in huvudet i bild och säger uppmanande att "Grabbar, nu tar ni det försiktigt med spriten i kväll". En av grabbarna svarar "man kan ju ha roligt utan sprit också", varpå Sigge replikerar "Jovisst, men det brukar bli en väldigt konstlad glädje!". Fortsätt skicka in roliga filmrepliker, tävlingen är inte avgjord än! Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och håller på Sverige i fredagens melodifestival.