Jon Spencer Blues Explosion

Playground/Mute Varför låter "halleluja" så fräckt på engelska och så lamt på svenska? Antagligen för att det leder våra tankar till kyrkkaffesörplande frikyrkopastorer snarare än whiskystinkande hell-and-fire-preachers. För fem år sedan stod de soulskakade, bluesrörda och rock´n´rollsvettiga Blues Explosion för den hetaste predikan inom rocken. Numera har de fått konkurrens inom det gitarrdrivna facket, och är inte längre de enda som rytmiskt piskar korna över bluesens träskmarker mot nya hägrande betesmarker inom soul, punk eller rentav hip hop. Men böjer sig pastor Spencer för lärjungarna? Slutar han greppa mikrofonstativet som om det vore den sista kvisten som höll honom kvar över ravinen? Icke. Det kan man bara hävda om man är så trendkänslig att man inte kan gilla sånt som var coolt för fem år sedan. Faktum är att bandets sjätte platta är deras mest helgjutna. Det är hårt men varmblodigt i låtar som "Sweet´n´Sour" och "Down in the Beast" och läskigt coolt i "Hold On". Och det svänger som mormors gungstol på en såpad veranda. Mer låtorienterade än någonsin är de dessutom. En Blues Explosion-låt tenderar annars att vara just explosiv: kort, frisyrförändrande och så plötslig att eventuella budskap får vänta tills boken kommer ut. Halleluja. Som sagt.