Joe Strummer & The Mescaleros
(Hellcat Records) Jag snubblar av mig skorna i hallen, rusar fram mot stereon, snubblar på tv-sladden och kör huvudet i tv:n. Ja, jag blir lätt för ivrig när jag får en efterlängtad skiva i min hand och vill liksom helst redan ha lyssnat på den innan jag hört den. For God's sake: Det är ju Joe! Men hur gärna man än vill - och vill, vill man, väldigt gärna - så går det inte att komma ifrån att Joe Strummers karriär, efter The Clash, har varit en ganska blek historia. Trots detta finns hoppet ständigt om att nästa Strummer-release ska få mig att gå ner i spagat, men... Av naturliga skäl fanns det slitningar mellan Strummer och Mick Jones, men deras kreativa konflikter födde fram så pass många klassiker att det inte går att räkna på fingrarna, man får snällt ta av sig strumporna och fortsätta att räkna på tårna. Nu släpps albumet som han höll på att färdigställa vid tiden för sin bortgång. Av ren vördnad vill jag naturligtvis, som vanligt, utdela högsta betyg, minst, men min mer sansade sida - jo, jag har en sådan - hindrar mig naturligtvis. Vi hittar varm vardagsrock med stort hjärta, akustisk trivsel och eftertänksamma spår. När han inleder "Midnight Jam" med piratradiosprakande rader "This is London calling", nästan som "This is radio Strummer", kommer mitt vargleende fram, och i den avslutande akustiskt folkdoftande "Silver & Gold", ömmar det till i mitt hjärta när han pressar fram "Hope I'm forgiven before I'm gone" och Bob Marleys "Redemption Song"... Det är nästan som att han hade det på känn, att han skulle lämna oss. Nej, jag vet, men man skulle faktiskt kunna tolka det så. Joe Strummer nådde aldrig upp till Clash-klass, inte den här sista gången heller. Själv ska jag gå lost in the supermarket, och minnas.
