Jeppe Wikström

Bokförlaget Max Ström Om du längtar efter en hälsning, någonstans från Sverige, ska du genast läsa Tråkiga vykort.Trots titeln drabbas jag inte för ett ögonblick av ointresse när jag läser Jeppe Wikströms fina bok. Vykorten är verkligen tråkiga, men på ett högst fascinerande sätt. Att läsa hans 140 vykort är som att resa genom ett Sverige som andas en obruten optimism. Det är "det nya landet", det moderna, som står under uppbyggnad och vars symboler stolt visas upp. Den nyasfalterade vägkorsningen inbjuder till framtiden lika mycket som det nyinvigda stadshuset eller nyanlagda fabriken. Det är genomgående byggnaderna som är kortens medelpunkt.Miljon-programmmet med sina närliggande shoppingcenter och parkeringar för folkhemmets bilar eller moderna hotell med TV-rum ( icke den svartvita testbilden att förglömma) som pekar på framtiden om löften om en mer tillbakalutad tillvaro. Vid sidan av byggnader fokuserar korten på enorma ytor av gräsmattor,asfalt och grusplaner. (Om det vore möjligt att rangordna korten i tråkighet blir bilden från Eket, Riksettan vinnare, inte minst tack vare den fula grusplanen som pryder nästan halva bilden.) Många av kortens påfallande ödslighet känns som om landet måste ha varit väldigt glest befolkat. Inte ens i de många moderna shoppingcenter förekommer det speciellt mycket människor. I den mån de överhuvudtaget är med, är det enbart som statister, vilket ytterligare understryker ambitionen med bilderna. Det är inte människorna utan vad de åstadkom under 50 och 60-talen som man ville visa. Det är ju sommaren framför andra som är vykortens tid, det är då vi är ute och reser och skickar våra hälsningar. Sånär som på tre kort är det högsommar med lätta moln, - men med idel nerdragna persienner för fönstren. Just dessa båda sidor, stiltjen och framtidstron, gör Tråkiga vykort så läsvärd och intressant. Kristina Jernmark