Jenny Westerström: Klara var inte Paris. Bohemliv under två sekler
Bröder under vindar sju var den vackra titeln på en bok som för tjugofem år sedan samlade dittills otryckta dikter och visor ur Nils Ferlins radiospel. Med den inledde Jenny Westerström sitt energiska arbete att belysa de flesta sidor hos denne folkkäre poet och visdiktare.
Åtta år senare doktorerade hon på en omfångsrik avhandling om Barfotapoeten: Nils Ferlin, och ytterligare åtta år därefter kom hennes magnifika monografi Nils Ferlin – ett diktarliv, passande nog samma år som han skulle ha fyllt hundra (han blev sextiotre, betydligt äldre än de flesta skulle ha trott som träffade honom under hans slitsamma bohemår på trettiotalet).
Förutom att ha hunnit vara mångårig studierektor för litteraturvetarna i Lund har Jenny Westerström dessutom varit ordförande för Nils Ferlin-sällskapet och engagerat sig i dess tidskrift Poste Restante. Nu kröner hon allt detta med sitt magnum opus där Nils Ferlin fortfarande står i fokus men där geografin breddats och tiden förlängts. Med sina nära åttahundra faktatäta sidor är detta en på alla vis djupt imponerande bok, dessutom vackert skriven och pedagogiskt upplagd.
I fem kapitel dras linjen från Diderot ända fram till den oppositionelle Wolf Biermann i DDR. Men att de trendmedvetna anarkisterna som surfade på vågen efter ungdomsupprorens 1968 skulle gälla för bohemer värjer sig Jenny Westerström mot, och citerar Malcolm Bradburys åsikt att begreppet numera är urvattnat och intetsägande, "bohemians on every street corner, self parodists in every boutique, neo-artists in every discotheque." Inte heller the beat generation kan väl heller sägas riktigt kvala in i sällskapet. När man hunnit så långt i hennes väldiga svep, det tar en vecka av noggrann läsning, så har man mött ett myller av namn, med börjar redan i Diderots kortroman Rameaus brorson, över Victor Hugo (den skandalösa premiären 1830 på hans drama Hernani epaterade borgarna), Théophile Gautier, Georges Sand " hennes benkläder markerade hennes självständighet och bohemeri – " och förstås Henri Murger vars roman Scènes de la Vie de Bohème blev till skådespel som blev till opera. Inte bara Puccini var inblandad i den processen, men det var hans version som visat sig slitstarkast. Om inte annat så nog minns man hur kall den lungsiktiga Mimi var om handen, till ljuv musik.
Med ett lyckat grepp sammanfattar Jenny Westerström sina resonemang i nyckelord, i det inledande avsnittet bland annat konstnärsrebellen, gruppen och gruppkänslan, och föraktet för borgarbrackan. Då har förstås avantgardister som Rimbaud och Baudelaire också fångats in i trålen. I det andra avsnittet tecknas sedan hur en svensk bohem växer fram, delvis med inspiration från Frankrike.
Där återfinns den lurviga kamratkretsen i Röda rummet men också Strindbergs egna erfarenheter som praktiserande bohem i Berlin (på bierstuben Zum schwarzen Ferkel), där en udda lundatrio också rörde sig: förutom den rabulistiske Bengt Lidforss ("docenten i hallonbuskar" som Frank Heller kallar honom i sina memoarer), den vildsinte skämtaren Axel Wallengren (under sitt författarnamn Fallstaff, fakir svensk absurdisms fader) och den sensymbolistiske skalden Emil Kleen, tidigt död liksom Wallengren. Gemensamt för alla fyra var kopplingen författare/journalist. Därmed är Jenny Westerström inne på det som gör hennes bok särskilt intressant, den litteratursociologiska utredningen av tidningars betydelse för svenska tillfällighetsskrivare.
Framför allt av två skäl hamnade bohemerna i Klara, stadsdelen i centrala Stockholm. Det utreds i de båda följande kapitlen: dels låg huvudpostkontoret där, dels Centralstationen. Därmed koncentrerades dagstidningarnas redaktioner dit, tills det blev för trångt och man flyttade ut till Marieberg (ett återtåg har långt om länge skett för bland annat Svenska Dagbladet). Klaras andel av samtliga svenska förlag och tryckerier var också ovanligt hög.
Utsocknes skribenter med ambition att göra litterär karriär i huvudstaden utgick från just Stockholms Central, och den ståtliga Centralposten, med sin senjugendfasad i röd sandsten ritad av Ferdinand Boberg, blev en nödvändig värmestuga för styckeskrivare som sedan sökte sälja notiser, dikter och noveller till hårdfjällade redaktörer. Ett par diktrader drar en röd tråd genom en stor del av boken, båda av Nils Ferlin. Det är dels hans "På Arendorffs tid fick man andas/ och bland grevar och friherrar blandas…", skriven i minnets nostalgiska ljus, och dels hans bekanta självporträtt, "Jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals…" Så kan man för övrigt ännu se honom, på K G Bejemarks långsmala skulptur.
Med suverän överblick – man märker både på och mellan raderna att hennes kollega pressforskaren Per Rydén bistått med goda råd – tecknar Jenny Westerström det litterära landskapet som Klaras bohemer rörde sig i, mellan tidningsredaktioner, ölkaféer och billiga hotell (i ett av dem omkom Dan Andersson, sedan man rökt ut vägglöss med cyanväte), och hon har mycket att berätta om självförhärligande, verklighetsfrämmande drömmerier om det stora genombrottet som aldrig kom, och spritromantik.
En del av författarna fastnade, som Helmer Grundström och Birger Wikström, andra var mera tillfälliga gäster där och ofta hårda i sitt fördömande av livet i Klara, bland dem Jan Fridegård (det är han som består boken dess titel) och Ivar Lo-Johansson. Bokens fjärde kapitel är dess i särklass längsta, med sina fyrahundra sidor. Det sträcker sig från Stockholmsutställningen 1930 fram till freden femton år senare. Det var en period som sammanföll med den svenska dagspressens absoluta storhetstid, åtminstone numerärt sett, och alltså med en mycket hög koncentration till just Klara, från konservativa drakar som Svenska Dagbladet till radikala som syndikalisternas Arbetaren, där en mycket ung Stig Dagerman basade för kulturen. Också här myllrar det av namn på skribenter och kritiker, borgare och bohemer. En hel del bortglömda författare får sin äreräddning här.
Slutkapitlet ger epilogen, bohemeriets avveckling samtidigt med de stora rivningarna i Klara-kvarteren där sedan inget blev sig likt. En folklig protest mot dessa okänsliga ingrepp i en vacker stadsmiljö vaknade för sent, när oersättliga hus från 1600- och 1700-talen redan lagts i grus, takmålningar förstörts och Mariebergskakelugnar använts som fyllning. Så är mina egna tidiga minne av Stockholm från sent femtio- och tidigt sextiotal: man gick på rangliga broar över bråddjupa grusgropar.
En av huvudmännen bakom denna kulturvandalism var det socialdemokratiska borgarrådet Hjalmar Mehr (som inte nämns i boken), med en tysk-judisk uppväxt i fattig-Berlins slitna hyreskaserner. Han och andra omsatte Strindbergs Esplanadsystemet till verklighet: "Här rivs för att få ljus och luft, är inte det tillräckligt…" Det är en dyster slutbild av en stad som undgått världskrigets bombningar men i stället frivilligt raserade alltför mycket av det gamla, i onödan. Och när det gamla Klara försvann kunde Klarabohemen förstås inte överleva – i stället kom i rask takt memoarerna (av Erik Asklund, Harald Forss och många fler), med minnen från en tid som ohjälpligt flytt.
Samtidigt föreligger antologin Klara texter, valda och mycket kortfattat kommenterade av Jenny Westerström. Om man just läst hennes magnifika översikt över två århundradens europeiska och svenska bohemliv får man en viss känsla av dèja vu: antologitexterna har hon till stora delar redan citerat rikligt ur i sin framställning. Men urvalet är belysande, från Almqvists Drottningens juvelsmycke till Tage Danielssons desillusionerade slutsummering av ett förött Klara: "Det är inte mycket man får ihop/ i en grop". Stockholmskännaren Per Wästberg ägnade en hel bok åt denna stadsdel i förvandling (1957), Stig Claesson (Slas) har varit här, liksom Pär Rådström, Gunnar Ekelöf, Stieg Trenter, Barbro Alving-Bang och många andra: en sky av vittnen. Av DN-journalisten Jan Olof Olsson (Jolo) har några sidor klippts ur Slipsen i Krakow, fast stycket om den förment förgiftade ärtsoppan på Pilen (ett av bohemernas favorittillhåll) är här lite för rumphugget för att ge full mening – framför allt handlar det om reporterns dilemma, att komma för sent så tidigt som möjligt.
Ivo Holmqvist
