Japanernas semesterbilder

Söndagen 21 juli 2002 satt jag i skuggan av den stora, gamla romerska arenan i sydfranska Arles. Klockan var närmare tre på eftermiddagen och det var hett, väldigt hett. Jag smuttade på en kall, fransk öl – de gör alldeles utmärkt öl i Frankrike.

Allt var stilla, hundarna dåsade under caféborden och de som kunde undvek att röra sig i solen. Några turister i hattar och solglasögon botaniserade bland vykortsställningarna utanför en av souvenirbutikerna. Gråsparvarna kvitter hördes från hustaken.

Då kör plötsligt en stor turistbuss upp framför uteserveringen. Dörrarna slås upp och ut väller kanske 20-25 japanska turister. Välordnat och raskt ställer de upp sig framför arenan och så inleds en märklig dans. En person i taget rusar fram och tillbaka och tar bilder på hela gruppen, de byter kameror med varandra och det klickas så fort kamerorna förmår.

Jag sitter förstummad med ölglaset fast i rörelsen mellan bordet och munnen. Efter bara en åtta-tio minuter återvänder turisterna i god ordning till bussen som försvinner i ett avgasmoln. Hela besöket tog inte ens en kvart. Jag vände mig mot min reskamrat och frågade: "Vad var det som hände?" Och fick en axelryckning till svar.

Mern nu vet jag! Tack vare en tio år gammal b-uppsats, med namnet Den Fotograferande Turisten, som en god vän på tidningen gjorde när han läste vid konstvetenskapliga institutionen i Lund. Så här är det:

När en japan ska ut och resa får han en symbolisk penninggåva i ett kuvert av sina släktingar och vänner. I samband med detta berättar han vart han ska resa och vad han ska se och uppleva. När den japanske turisten kommer hem förväntas han ha med sig smärre gåvor och att kunna bevisa att han verkligen varit på de platser som han sagt. Släkt och vänner har ju delvis finansierat resan dit. Vad kan då vara bättre än ett fotografiskt bevis?

Enligt uppsatsen, som i sin tur refererar till Kjell Fornanders text Bildbevis i ResGuide (Emmas förlag), har denna japanska sed sina rötter i forna tiders pilgrimsvandringar då munkarna skrev resedagbok för att kunna visa var de varit.

Så är det alltså med japanernas idoga fotograferande.Varför vi svenskar, och andra västerlänningar, är så flitiga med att plåta och filma har säkert en annan historia och varför vi alltid envisas med att visa våra ofta trista och för andra ointressanta semesterbilder/filmer kan man också fundera över.

Som vanligt!

Robert Dahlström, 0411-55 78 53

robert.dahlstrom allehandasyd.se