Jämo ser över kultur-Sverige

Det bubblar i kultur-Sverige, rapport efter rapport lassas fram och visar upp en sfär i samhället som, vad gäller både jämställdhet och mångfald, ligger långt efter de flesta andra. Det syns på många nivåer: i vilka som spelar huvudrollerna, i vilka som representeras på museerna, i vilka ämnen som tas upp. Men allra mest märks det på vilka som bestämmer. 29 av 32 chefer på landets institutionsteatrar är män. Men Birgitta Englin är kvinna. Hon tillträder som vd för Riksteatern efter nyår.

- Men en svala gör ingen sommar. En kvinnlig teaterchef skapar ingen jämställd situation. Vi måste börja ifrågasätta vad det är vi visar och varför, säger hon.

Inom konstvärlden är få utställningsproducenter och få museichefer kvinnor, det syns också på vilka konstnärer som representeras på museerna. Signaler om den snedfördelningen har nått fram till Jämos kansli.

Aldrig tidigare granskad

Det finns även andra skäl till varför Jämo nu granskar kulturvärlden. Den är till stor del skattefinansierad och därför hela folkets angelägenhet. Den är också viktig som opinionsbildare, kulturens framställningar av mänskligt liv påverkar medborgarna. Dessutom är den aldrig tidigare granskad ur ett diskrimineringsperspektiv. Därför har Jämo nu kontaktat 150 kulturinstitutioner för att kunna påbörja kartläggningen av varför det ser ut som det gör.

- Vårt uppdrag är inte att styra något utbud. Men vi har ett uppdrag att se till att svenskt arbetsliv verkar för jämställdhet och att man motverkar den diskriminering som pågår på arbetsplatserna. Vi tror också att om man arbetar aktivt med jämställdhet internt så slår det igenom i utbudet, säger Pia Engström Lindgren, ställföreträdande Jämo och ansvarig för projektet.

Självrannsakande

Alla beslut inom kulturvärlden om både utbud och tillsättning av tjänster motiveras ofta med konstnärliga argument som är svåra att angripa. Där finns en möjlig förklaring till varför kulturen släpar efter resten av samhället. Den konstnärliga friheten är helig.

- Men man kan fråga sig vems konstnärliga frihet det är man värnar om när förhållanden ser ut som de gör inom till exempel samtidskonst. Är inte den konstnärliga friheten också styrd av den könsmaktsordning som vi lever i vårt samhälle, frågar sig Pia Engström Lindgren och svarar:

- Män har varit de som talat om vad konst är. Så länge man inte är medveten om det så är det svårare att bryta ned. Det finns också en självgodhet inom kulturvärlden, man tycker att man ligger i framkant.

- Vi har kunnat gömma oss bakom den här masken att vi är progressiva och kollektiva, bekräftar Birgitta Englin.

Kultarbetarna kan inte nöja sig med att de jobbar med människans villkor och därför förstår mer av de här frågorna än andra, de måste vända blicken mot sig själva, menar Pia Engström Lindgren.

- Kultursektorn måste vara självrannsakande, även i sin egen självbild, i hur man i framkant egentligen är och hur mycket man förstår av den könsmaktsordning vi lever i.

Ny utbildning

Kultursektorn är också väldigt utsatt, den lever under ständigt ekonomiskt hot. Då kan det vara ännu svårare att våga bryta mönster.

- Egentligen tror jag att vi tar frågorna på allvar, vi vet bara inte hur vi ska omsätta det i praktiken. Det är ett väldigt konkurrensutsatt område så ska man ha in några nya så ska några gamla gå bort. Kampen om jobben står i fokus och då krävs det en mycket medveten ledning om de här frågorna ska vara på agendan, säger Birgitta Englin.

Pia Engström Lindgren tror att det också kan göra att man hellre tillsätter manliga chefer, det känns tryggt och invant. Kvinnor ifrågasätts mer och om en kvinna misslyckas som chef ersätts hon i allmänhet av en man.

Nu startas en utbildning för kvinnor som vill bli chefer inom scenkonstområdet. En bra motvikt till de manliga nätverken, tycker Birgitta Englin.

- Vi behöver också börja bygga nätverk där vi kan pusha för varandras kompetens. I dag är situationen den motsatta, som kvinna kan man uppleva att man konkurrerar med andra kvinnor snarare än med andra chefer, regissörer eller skådespelare.

Vad kan då Jämo göra för att förändra situationen? Deras främsta vapen är kraven på en jämställdhetsplan, genom att upprätta en sådan tvingas varje institution att bli medveten om hur det står till med jämställdheten på den egna arbetsplatsen.

- Jag hoppas att vi kan vara en katalysator för att komma igång. Har man en gång fått syn på de här mekanismerna är det svårt att backa bandet, säger Pia Engström Lindgren.

Jenny Aschenbrenner/TT Spektra