Jag vill inte bli konstiga tanten

I förra veckan tillbringade jag flera timmar med tegelvilla och kanelbullar hemma hos en barnfamilj. Barnen, två flickor på två och fyra år, är så fina och tillgivna att jag blir alldeles lycklig. Tyvärr träffar jag inte barn särskilt ofta, men när jag väl gör det försvinner alla tvivel – själva barnet känns just då som det minsta problemet i hela skaffabarnellerinte-problematiken. Men jag får ont i magen av andra saker. Min kompis vet till exempel inte vilken färg hon ska välja på saker åt den lilla tjejen – om hon kommer att bli en rosa, röd eller lila tjej?

Eller blå? säger jag, och vi drar oss till minnes att hela min kompis flickrum faktiskt gick i blått. Hur otroligt det än kan verka år 2006.

För trots att fler kvinnor har chefsposter i dag än någonsin tidigare görs det större skillnad mellan flick- och pojksaker än på flera decennier.

Det skulle vara lätt att säga att "mina eventuella döttrar ska inte ha rosa klänning och mina söner ska leka med spisar i miniatyr". Men eftersom många barn vill ha vad som visas på tv-reklamen kommer jag att få mycket att kämpa mot. Till och med Lego och Polarn & Pyret har börjat skilja på kille och tjej, och det finns inget lättillgängligt könsneutralt alternativ.

När jag visade ett utkast till texten för min kompis, så hade hon saker att berätta.

– När vi hade pojkar på besök var det fyraårspojken som ville leka mamma-pappa-barn med flickorna. Sen var det sexårspojken som inte ville hem för han lekte med Barbie. Det var första gången, men absolut inte den sista enligt honom själv.

Barn är olika, och vill olika saker. En värld där det är tabu för pojkar att vara annat än tufft blå, och alla flickors liv har rosa volanger, känns det inte som en onödigt begränsad värld?

När flickorna leker familj och gå till affären vill jag bara skrika: Sluta! Fattar ni inte att det inte spelar någon roll hur duktiga ni är, ni kommer aldrig att bli mer än näst bäst om ni fortsätter! Ni måste ut och leka med killarna! Ni måste lära er att tala mansspråk, att kriga, att slåss, att ta för er! Ni har ingen tid att förlora, för killarna övar hela tiden på det språk som kommer att vara norm när ni blir lite äldre!

Alla föräldrar och dagisfröknar måste börja ställa frågor och bryta mönster nu. Annars kommer jag för evigt att vara den konstiga tanten som ensam tycker att pojkar kan klä ut sig i kjol, vara påskkärringar och lucior, och alla kommer att skratta och mina eventuella söner bli mobbade för sina rosa tröjor och sin konstiga mamma med stenåldersvärderingar från 70-talet.

Tjejer, jag vill inte måla upp någon dystopi. Men ni måste lova att hela tiden ifrågasätta varför ni ska behandlas på ett sätt och pojkarna på ett annat. Det är inte så att era lekar ÄR dåliga, att rosa ÄR fult. Men allt ni gör kommer nu och för alltid att BETRAKTAS som sämre eftersom ni är tjejer, inte tas på lika stort allvar, och inte vara värt lika mycket pengar. Killarna kommer inte att släppa sin roll frivilligt.

Det blir ett hårt jobb, men ni är tuffa och smarta och det kommer att gå bra.

Julia Svenssonskriver krönikor varje måndag i Allehanda.

frk_julie@hotmail.com