Jag spricker av stolthet

Det är ju inget ovanligt med barn. De finns överallt. Men inget av dem är som min dotter. Jag förstår inte riktigt vad som händer och har hänt men hon framstår allt mer som det kanske viktigaste i mitt liv just nu. Hon är min ögonsten och jag är mallig som en tupp var gång jag går ut tillsammans med henne.

Hon var nere några dagar i förra veckan och vi var bland annat tillsammans på en makalös studentfest där jag nästa sprack av stolthet och njöt obeskrivligt av att få presentera henne för alla med de magiska orden: "Det här är min dotter". När jag, högt och tydligt, frågade sällskapet vid bordet ute på terassen om alla hade blivit presenterade FÖR MIN DOTTER då sparkade hon mig på benet och bad mig hålla käft.

Lite senare på kvällen fann jag dock stor förståelse (och ett visst överseende) hos ett gäng pappor som stod i ett hörn och drack whisky och pratade om just sina barn. Vi döpte oss snabbt till Stolta Fädrars Klubb och när jag ombads berätta lite om min dotter blev jag så exalterad att jag skvätte vin både på värdinnans nya kläder och en mans ljusa kavaj (förlåt).

Det märkliga med denna översvallande stolthet är att jag inte känner det minsta för att sluta med den. Tvärtom. Och jag är fullständigt okänslig för smarta kommentarer som "är du verkligen säker på att du är hennes far " hon har ju inte ärvt något av ditt utseende", och "hennes mor måste vara en skönhet för det kommer ju inte från dig" och så vidare. Sådana ytligheter sätter jag mig lätt över. Jag vet nog vad hon ärvt av mig. Men hennes mamma är förvisso en skönhet både på utsidan och insidan.

När vi, för några veckor, sedan var ute och åt och min dotter ville ha ett glas vin bad servitören om legitimation. Hon är 21 år och min fadersstolthet höll på att bli den stackars servitörens död. Jag skällde på honom och förklarade för honom att hon VAR MIN DOTTER, självklart hade åldern inne annars skulle vi ju inte suttit där vi satt och...då lade min dotter fram sin legitimation, log rart mot servitören och bad om ursäkt för sin far.

Både jag och servitören blev röda om öronen. Trodde han kanske att hon var min flickvän? Det menar en god vän till mig, som är psykolog, är den omedvetna anledningen till att jag hela tiden berättar för folk att hon är min dotter. Jag vill inte framstå som en gubbsjuk medelålders man.

Struntprat! Jag är bara en omåttligt stolt fader och det tänker jag fortsätta med.

Som vanligt!

Robert Dahlström, 0411-55 78 53

robert.dahlstrom allehandasyd.se