Jag saknar en sportgen

Jag är lite bekymrad över att jag inte känner något. Det måste vara så att jag saknar en del gener. Inte ens när mitt hemmalag i fotboll, MFF, blev världsmästare kände jag något särskilt. Och när Anja P tog hem världscupen i helgen jublade folk i tv och nästan grät. Jag kände ingenting, rörde inte en min och tänkte bara för mig själv; jaha? Och snart börjar slutspelet i handboll och då ska man vara engagerad. Nähä?

Jag kan se hur stora och viktiga matcher som helst, se Holm hoppa högt (tycker han är mer imponerande i tv-tävlingen På spåret) och höra hur kommentatorerna spräcker sina röster och återgår till en tre-årings mentala nivå. Men inte känner jag något.

Nu måste ni förstå att jag visst tycker det är kul när svenskar vinner i friidrotten eller i skidbacken. Ibland försöker jag mig på någon liten kommentar på jobb för att visa att jag inte är helt bakom sport-flötet men det blir tomt och känns konstruerat. Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad.

Jag tänker på den gamle fotbollslegenden i Malmö, Bosse Larsson. En gudabenådad lirare med en fantastisk karriär men han var också helt ointresserad av idrott och egentligen också av fotboll. Jag såg en intervju med honom och tyckte mig förstå att han inte sett en enda fotbollsmatch sedan han slutade.

Däremot gillade/gillar han att glo på hästar som springer i kapp på Jägersro. Det har jag också försökt men icke. Inte ens när jag för många år sedan var på en herrmiddag och fick vara med på ett system som gav mig 10 000 kronor kände jag någon uppriktig glädje. Resten av gänget satt hela kvällen och gick igenom loppet hov för hov och jag höll på att somna.

Jag har varit på fotboll i franska Marseille tillsammans med tusentals andra. Det enda jag kände något för var att titta på andra och förundras över deras förmåga att gå in i ett psykosliknande tillstånd. Särskilt en söt fransyska någon meter bort. Den extasen hade jag gärna delat " fast kanske inte på fotbollsarenan direkt.

Nej, jag saknar definitivt genen för hänförelse över sport.

Däremot har jag inte alls svårt för att bli berörd. Jag är omöjlig på sentimentala filmer med lyckliga slut. Och jag har ännu inte lyckats se Casablanca utan att bli lite fuktig i ögonvrån. Men sport?

Som vanligt!

Robert Dahlström, 0411-55 78 53

robert.dahlstrom allehandasyd.se