Jag har haft fel om Tomas Ledin
Jag är vare sig hemligt eller öppet förälskad i Bruce Springsteen eller ens Morrissey. Även om jag respekterar dem och gärna skulle ha tagit ett glas med dem om tillfälle bjöds. Och ölen.
Jag går inte ens upp i brygga när Bob Dylan plockar fram sitt munspel. Snarare börjar min blick flacka efter en brygga att hoppa från.
Men på en punkt är jag skyldig till rockskribentmässig flockmentalitet: Jag gillar inte Tomas Ledin. Missförstå mig rätt; Ledin verkar vara en hygglig själ och det är väl inget större fel på honom som inte några veckors vistelse i fjälluft och bildat sällskap skulle råda bot på.
Nej, det är hans musik jag får skrynklor av, och hans banala texter som låtsas ha ett djup av innerlighet men i själva verket är grunda som Mauro Scoccos morgontofflor.
Det är inget brott att misslyckas med textförfattande. Stora andar har försökt. Jonas Gardell föll präktigt på nyllet när han skrev åt Christer Sandelin, och Lars Forsell framstod ärligt talat mest som lite gubbsjuk när han diktade om "svalor som häckar" i "Sommaren som aldrig säger nej."
Och vad beror det på? Ja, på min gamla käpphäst; gestaltningen. Den skiljer agnarna från vetet när det gäller alla artister. Förmågan att dra ur egna erfarenheter och klä orden med kött och blod och märg. Beklagar om det där lät lite äckligt.
Det är nog inte ens Ledins fel, det är bara hans skyddade medelklassuppväxt som lämnat honom utan någonting att säga. Inget att säga mig, i alla fall.
Men nu, kära vänner, rullar jag över på rygg, lägger tassarna i luften och erkänner att jag haft fel. Ledins låtar saknar inte alls djup. Det har Laleh bevisat. I programmet "Så mycket bättre", som började som snabbkokad rip-off på SVT:s "Stjärnorna på slottet", men som genom både artistval och koncept snart framstod som irriterande underhållande.
För när Laleh sjunger Ledins gamla plåga "Just nu", och längtar efter att "känna luften i mina lungor" och "blodet som pulserar", då är det plötsligt på allvar. Låten andas nytt liv, orden pulserar och plötsligt – herreminje – betyder de något. Trots allt. Just nu. Fast det är samma ord.
Jag tänker alltså inte gå med i facebookgruppen "The Holy Church of Rage Against Tomas Ledin" (209 medlemmar). Men jag måste tillstå att jag ändå ler lite i mjugg. För när Laleh sedan tolkar en låt av Eva Dahlgren ("Ängeln i rummet"), då rusar hennes version upp på listorna.
När Tomas Ledin tolkar Eva Dahlgren ("Vem tänder stjärnorna"), vad rusar då upp på listorna? Jo, Eva Dahlgrens gamla version.
