Ivar Arosenius sagovärld
Vi går på tredubbla led och i en fart som själva centrifugen bestämmer och rör oss hastigt förbi bilder av en trollkatt med lysande ögon, ett dussin blinda män i halvmörker, Örjan och tusen karlar som avlivar en stackars drake på stadens torg, glada troll kring en liten grabb, drakmor som diar sina smådrakar, domedagen (men hinner se att liket vill sova vidare), döden när han hänger narrar, en solnedgång där jorden blir blodfärgad.
Så möter vi en ny kö och spolas ut på golvet, svänger och hamnar framför bilder av arken med tusen fåglar på taket, den första krogen, döden med sin lie bakom en yppig dam. Tvärstopp. Vi trycks över i en motkö, driver ut ur rummet, fångas upp av nya besökare som väller in och lyfts tillbaka till en annan vägg. Där får en friare korgen, Susanna av gubbar och fnittrar förtjust, Leda flirtar med ett par svanar, Aladdins ande kommer susande med en underbar matta, Kalifens fågel värper guldägg i en dragig svensk torparstuga, en prins käkar kakor i ett kök, svinaherden sitter bland grisar i lervällingen.
Mycket kunde ju bli larvigt men räddas av stilen, det virtuosa handlaget och de geniala infallen. Och de i sagorna har lika roligt som konstnären. Samtidigt är han ju ironisk. Ett par nakna personer pratar och ler bland hästar och kor på en bild. Och si, det var allt ganska godt, heter den. Vi är alltså i paradiset. Gud i höjden ser ut som en portergubbe. Jaha, tänker man, låg paradiset där, på bonnlandet, i Sverige. Sådana glada och aviga sagobilder och måleriska påhitt innehåller det inre rummet. Så sätter vi segel och försöker kryssa tillbaka in i mellanrummet. Svårt. Strömmen har vänt. Men vi hittar ett hål. Där finns bilder av den älskade dottern. Lillan matas, leker med en liten häst, provar en stor damhatt, fingrar på sin navel, sitter i en äng och kikar ner i en drivbänk.
Det är ömsinta bilder, det är som om han följer henne med handkamera, han befinner sig några meter bort, vi ser inte många närbilder, han skuggar henne, det hela drar nästan åt reportaget. Men målningarna är näpna och idylliserande; han har rätt mycket socker i penseln.
På motstående sida finns ett tjog akvareller från hans Bilderbok för vuxna. De har en lekfull ton men Arosenius skojar friskt med de besuttna och bestämmande. En kritiker rider förbi på en spyfluga, en tidningsman passerar i en vagn som dras av en anka.
Det första rummet innehåller en rad porträtt av konstnärsvänner, bland annat David Lundahl, Gudrun Törneman och Oscar Bergman. Han drar porträtten mot karikatyren men avsikten är inte att skoja.
Så gör vi ett par framstötar mot ett led där vi känner att motståndet börjar svikta. Då är vi i det första rummet. Där finns många glada genrebilder. Feta göteborgare tågar runt en fontän i Trädgårdsföreningen, i målningen Jämmerdalen kommer ett ruskigt gäng gående med en präst i spetsen.
Arosenius avbildar också sig själv ett par gånger: skälmskt leende bland fjäderfän och grisar, med blödande hjärta utanpå västen och i blå kostym. I ett annat självporträtt tågar ett par figurer från hans verk förbi i bakgrunden. Han ser ut som den evige ynglingen men vill nog samtidigt också verka demonisk.
När Göteborgs konstmuseum för fem år sedan ställde ut 175 bilder av Arosenius verkade han mer uppskruvad. Där fanns en rätt osorterad ström av hastverk, grimaser, vilda gester, groteska infall, fantasier, bilder, snapshots, stenhårda karikatyrer. Han tycktes nästan manisk. Här är allt i vattenfärg. Och den tycks inverka väl på honom; han har en dekorativ och fin kolorit men framför allt en precision och en skör och fin balans som han inte alltid bekymrar sig om när han i hög fart använder tusch eller kol.
Det är påfallande att de män han skildrar i sina verk alltid verkar så luggslitna och illa medfarna, som om de plockades upp från ett ölsjapp.
Men i bilderna möter de runda, fagra kvinnor som ler varmt och välkomnande. Det finns något oväntat, nästan obscent över de där suputernas lycka och upphöjelse; det är som om de får en oerhörd revansch. De liknar de fula gubbar man varnade barn för i vår ungdom mer här faller vackra damer glädjestrålande i deras armar. Arosenius ger dessa utslagna en väldig upprättelse.
Han visste själv en del om utanförskap. Arosenius uppfattades länge som en rätt omöjlig figur – sjövild, hätsk, omstörtande, obscen. Inte förrän 1908 kom genombrottet. Ett par månader senare blev han förkyld, ett kärl i halsen brast och den blödarsjuke Arosenius dog, bara 30 år gammal. Om man bestämmer sig för det kan man nog finna blödarsjuka i snart sagt varje bild. Då får man anta att den väldiga livsaptiten, svårmodet, klacksparkarna, det burleska skämtet, drömmarna, eskapismen och allt det andra hängde samman med ett dödsmedvetande som ständigt gjorde sig påmint och ofta förträngdes eller bekrigades. Och så var det kanske. Men det är vanskligt att i detalj och på millimetern binda samman liv och verk.
Vad vi kan se i hans bilder är en sällsam och alldeles unik mix av vemod, fantasi, bitterhet, lek och flykt. Han placerar sig någonstans mellan sagan och karikatyren. Det finns ett episkt drag, ibland nära nog en "episk trängsel", i allt han gör, men hans berättelser drar mer åt romantik och dikt än kamp och agitation. Och han spetsar gärna sina bilder med stora doser satir och spex.
Utställningen Arosenius innehåller drygt 130 bilder, de flesta små eller mycket små, och pågår till den 25 september. Att döma av vernissagen kommer den att bli mer än välbesökt.
Dan Sjögren
