Invigning med extra allt
Entreprenören Percy Nilsson, själva grundorsaken till denna väldiga kloss som kvällens konferencier Björn Kjellman inte utan fog beskrev som en "jättemuffins", intog scenen tillsammans med två av sina barnbarn och delgav ett inledande anförande (eller vad man nu ska kalla det) vars like knappt torde stå att finna ens bland de allra mest illasinnade firmafestparodier man kan tänka sig.
När själva konserten satte igång var det emellertid desto bättre ställt med underhållningen. Kvällens någorlunda konsekvent genomförda tema var Det svenska musikundret, vilket här skulle förstås som lyckade musikexporter. Detta innebar bland annat att Malmö Symfoniorkester under ledning av Josef Rhedin framförde såväl delar ur Hugo Alfvéns festspel (livligt och piggt och inte så lite överväldigande efter det inledande, suggestiva ljudet av bronslurar) och ett nyskrivet verk, Fanfarpolska,av Benny Andersson (ett illa maskerat Kristina från Duvemåla-derivat med en av årets onödigaste elgitarrstämmor).
För det mesta hamnade orkestern dock dessvärre, på grund av hallens badrumsakustik och en för både artisterna och omständigheterna gravt osmickrande ljuddesign, desto längre ut i periferin. Således fick man exempelvis lyssna mycket noga för att uppfatta Karl-Johan Ankarbloms lyxiga orkestrering av Roxettes The Lookunder både Andreas Johnsons halvhjärtade Per Gessle-pastisch och rockbandets dundrande synthar och elgitarrer.
När det skulle presenteras opera bjöd man besynnerligt nog på italiensk dito, Vissi d'Arteur Tosca, vilken framfördes med överväldigande elegans av Erika Sunnegårdh. Världsstjärnans glans förtogs dock till väsentlig del av högtalarsystemets burkighet. Tack och lov fanns det ljuspunkter också. Helen Sjöholms småprilliga entré till tonerna av Gökvalsen(den komposition som spelat in mest pengar till STIM) med vidhängande tappra allsångsförsök var mycket roande, liksom Kalle Moraeus hommage till Spotnicks (i full rymdmundering) samt Johnsons, Moraeus och Fredrik Lyckes lustfyllda och inte alldeles oironiska insats i Show Me The Meaning Of Being Lonely. Minnena av Lyckes Kenny Rogers-klingande hantering av Baby One More Timekommer för övrigt att roa mig länge. Lycke och Sjöholm bidrog, mer allvarligt noterat, med var sin höjdpunkt: han i form av en eldig, himlastormande och relativt Körbergs-oberoende Anthem, hon med en säker, innerlig Min astrakan.
Det gjordes vissa ansträngningar att framhäva arenan som ännu en förenande länk mellan Skåne och Själland, vilket underströks med ett icke på förhand annonserat uppdykande av bröderna Olsen, vilka framförde Sånt är livetoch - förstås - Smuk som et stjerneskud. Och nog kan det tänkas att danska artister tar sig till Sverige för att konsertera i arenan, men att som Nilsson antyda att köpenhamnarna skulle gå man ur huse för att besöka en konsert- och sportlokal hinsides bron, därtill en som inte är mycket större än det egna Forum och blott hälften så stor som Parken - helt oavsett Köpenhamns världsstadsstatus - är mer än naivt. När Nilsson i denna hybrismättade del av invigningen därtill mottog videohälsningar och gratulationer bland annat från ingen mindre än Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard fick plötsligt allt tal om svenska framgångar och skånsk- och svenskhetens förträfflighet en (förhoppningsvis oavsiktlig) lätt, men bitter, bismak.
Vad man sedan ska säga om konsertens avslutning är inte lätt att veta. Till att börja med fick Robyn, efter en rätt omständlig introduktion, ett helt eget trelåtarsset (där symfoniorkestern, fastän de hade en framskjuten plats i arrangemangen, återigen dränktes av synthar och beats) fristående från alla andra artister. Själva slutklämmen utgjordes av tre representanter från olika internationella Mamma Mia!-ensembler: en sydkoreanska, en ryska och en spanska. Vi fick höra musikalens titelmelodi på koreanska samt Dancing Queenoch Waterlooi trespråkiga versioner.
Efter bortåt tre och en halv timmes nära nog konstant högljutt ljudbombardemang, helt oavsett de lysande prestationer som förekommit under kvällen, framstod avslutningen som inget mindre än surrealistisk.
