Inte baravårluften

The Spirit of Smedstorp, del 7:Solen skiner, gult och disigt ljus. Spanar efter tussilago men hittar en avsliten vindrutetorkare och en gammal wunderbaum – det är en sån där dag då jag måste gå flera kilometer längs landsvägen för att tänka ut något om våren i Smedstorp, min barndomsby.

Smedstorp måste ju gestaltas, synas i media och i cyberrymden. Och även om nöjet och intresset när jag skriver om byn helt och hållet är på min sida, är denna veckas text också ett sätt att marknadsföra byn. Vad man nu än tycker om det.

Att ta sig rätten att skriva om en plats är en ständig balansgång, särskilt en plats där man känner många människor. Vill inte gnälla så mycket att folk blir sura, men inte heller utmåla byn som överdrivet mysig, vilket är lätt hänt när man förtrollas av landsortsexotism och järnvägsbebyggelse. För det är ingenting som är gulligull med Smedstorp om någon nu skulle inbilla sig det.

Men hur formulera sig? Att fulromantisera vore ett för enkelt grepp. Det är bara att skriva om maskinhallar i plåt och om gödselstackar som syns från vägen där jag går. Om att man vissa dagar kan gå halvvägs från Hammenhög, genom Smedstorp och ända ut till Gårdlösa utan att möta en enda människa.

Österlen är ju till och med extra tacksamt för fulromantik eftersom kontrasten mot turistbroschyrerna blir så iögonfallande när man skriver om gödselstackar.

Hur som helst, en bit ned för Gjutarebacken slutar det blåsa. Att skriva om maskinhallar är inte heller särskilt rättvist, tänker jag och blinkar mot solen – Smedstorp blir som ett varmt inbjudande hål, skönt att krypa ner i när vinden är bister så här på vårkanten.

Går till affären, köper ett frimärke och två tidningar av Caroline (vi lekte när vi var små). På vägen därifrån stannar jag och klappar Clarys golden retriever och Clary berättar att Smedstorpseleverna har gått vidare i Vi i femman. Sen promenerar jag genom Gröne Plan och förbi skolgården där det spelas fotboll och där det står en numera grånad lärare, vars basröst ryter bekant. Det känns lite vemodigt – men samtidigt: Åh vad jag längtade bort från det där då.

En bit ut på Gårdlösavägen bor Kristina. När jag kommer dit pratar vi en massa och hon visar Smedstorps första egna hemsida: www.smedstorp.se Smedstorp är alltså på nätet nu, Smedstorp finns på riktigt. Inte för att jag någonsin tvivlat – men det faktum att hemsidan överhuvudtaget blev av och dessutom är alldeles utmärkt gör mig väldigt glad.

Visserligen är ordet "charmig" något överanvänt för min smak, men det är bara lite och mest för att anmärka på något. För det är inte i alla byar det finns så här mycket info att få tag på,

enkelt, koncist och varken för fint eller för fult. Det är inte alla byar som har officiella kontaktpersoner man kan ringa om man undrar något. Det är inte alla byar som bjuder in nyinflyttade eller sporadiska hemvändare som jag att vara med på damgympan.

Det är faktiskt något speciellt som andas här just nu, som jag aldrig känt förut och som sprider sig ända ut till oss där vi står i Gårdlösa. Och det är inte bara vårluften – nej, det är Smedstorp som ropar "kom!" till resten av världen.

Julia Svensson skriver krönika varje måndag i Allehanda. Läs också hennes blogg: www.juliasvensson.blogspot.com.