Inget trött gubbgung inom hörhåll i Parken
Den goda gamla tiden betyder i det här fallet mitten av 1960-talet, då soulmusiken brann som allra hetast. Det fnyses ofta åt coverband. Men då handlar det om hobbyband som oftast spelar hellre än bra.
De musiker som Bill Öhrström har med sig håller så hög klass att något trött gubbgung aldrig är inom hörhåll. Bandet, med gamla rävar som Åke Eriksson på trummor och Johnny Lundin på gitarr, svänger stenhårt hela vägen.
Inte för att publiken är svårflörtad. Majoriteten är uppe och stuffar på dansgolvet från första riffet. Till och med när musiken blir i funkigaste laget för Trelleborgarnas rytmkänsla. Några kasedansar dock även till stötiga låtar som Allen Toussaints "Yes We Can Can" och "Get Out of My Life Woman", även den skriven av Toussaint, men främst förknippad med Lee Dorsey.
En viktig detalj som skiljer Bill Öhrström Soul Revue från de flesta coverband är den spännande och oförutsägbara repertoaren. Låtlistan domineras av just Dorsey och av Wilson Pickett, som Bill Öhrström berättar att han jammat med en gång i tiden.
Okej, "In the Midnight Hour" och framför allt "Mustang Sally" hör till genrens mest uttjatade nummer. Vilket inte hindrar att Bill Öhrström bjuder på spänstiga och övertygande versioner. Men att någon hade väntat sig att få höra sorgligt bortglömda Howard Tates "Look at Granny Run Run" kan vi nog utesluta.
Bill Öhrström, snart 69 år, ser lycklig ut hela kvällen och dansar väl så vilt som publiken. Framför allt när Bosse Gustafsson går loss på tenorsaxofonen. Allra bäst är Öhrström när han spelar munspel, men rösten pallar helt klart för de krav som genren ställer.
Det är möjligen i Solomon Burke-balladen "I'm Hanging up My Heart for You" som man saknar en dimension. Å andra sidan, ställda bredvid den väldige Burke framstår de flesta som tunnisar, i alla avseenden. Bill Öhrström och hans band har ingen anledning att skämmas.
