Inga allvarliga symtom
Pjäsen handlar om den rike knösen tillika hypokondrikern Argan som villigt låter sig luras på tämligen ansenliga belopp av de kvacksalvare han anlitar för att ''behandla" sina ''åkommor". Här finns även (naturligtvis) plats för en kärlekshistoria med komplikationer, en intrigant hustru, en korkad bror och till sist den sluge tjänaren som ordnar upp alltsammans. Detta är egentligen en humoristisk långdans som började redan hos romaren Plautus (om inte ännu tidigare) och hans rolltyper och fortsatte genom århundradena via commedia dell'arte och som, i en förändrad form, lever kvar i våra dagars folklustspel och farser.
Och det är också som ett folklustspel Sven-Åke Gustavsson har regisserat stycket. Det skojas flitigt med dialekter (varav östgötska, akademikerlundensiska och norrländska (misstänkt lik vår näringsministers) förefaller att vara särskilda skrattgeneratorer), operasång, män som pratar i falsett, förstulet småhånglande, allehanda sjukdomsyttringar, latin, matsmältningsfunktioner och inte så sällan med själva pjäsen.
I centrum för all denna, ofta rätt hysteriska, skrattjakt står Claes Malmbergs Argan, en ömsom kolerisk, ömsom patetisk figur som lever om rejält både fysiskt och emotionellt. Malmberg kan sannerligen sitt komiska spel men riskerar ofta att, till följd av sina till synes spontana infall (anfall?) av improviserad humor - exempelvis de många klichégöteborgska kommentarerna - att mer spela Claes Malmberg än Argan. Hans sceniska prestation är dock hur som helst anmärkningsvärd och när han väl får upp gasen i första aktens andra halva är han en fröjd att se.
Kring sig har Malmberg en hårt arbetande ensemble av duktiga komiker där särskilt Fredrik Evers i rollerna som Argans fånige son och korkade bror, med scenglädje och ärlighet, och Caisa-Stina Forssberg som den rådiga tjänaren Toinette, med många röster och mycket glimt i ögat, utmärker sig. Ett särskilt omnämnande förtjänar även Sofie Lindberg som med kort varsel hoppade in för en hastigt insjuknad (just det!) Karin Kjellgren i rollen som Angelique och visade upp en vacker sångröst och viss schwung i humorn.
Med tanke på de omfattande moderniseringarna och inskotten av populärkulturella referenser (för övrigt påfallande ofta med melodifestivalanknytning) som gjorts är det märkligt att Gustavsson i sin bearbetning inte varit särskilt villig att stryka i texten. Således drog lördagens föreställning ut i hela två och en halv timme (pausen inräknad), vilket i mitt tycke var åtminstone en halvtimme för länge.
Detta märktes dessvärre även på ensemblen, vilken, efter att ha fått en imponerande fart på farsmaskinen i första akten, tycktes tappa geisten efter paus och inte vaknade till förrän i de sista minuterna innan den avslutande kupletten. Också inne i den nämnda första akten fanns longörer, i synnerhet i början, som med lätthet kunde ha gjorts mindre påfrestande och fått upp styrfarten snabbare.
Trots mina anmärkningar var det en till stor del angenäm teaterupplevelse. Och allra särskilt glad blev jag av att se den klassiska spring-i-dörr-farsen, denna så ofta förhånade sceniska konstform, förvaltas så väl och med sådan glädje som av dessa ingalunda krassliga komiker.
Fredrik Fischer
Fredrik.fischer@gmail.com
