Indiana Jones tappar farten

Inledningen är imponerande. Ryska superspionen Irina Spalko (Cate Blanchett) och en mängd ryska soldater struntar i atombomber och annat trams i Nevadaöken när det finns en kristalldödskalle att lägga vantarna på. Tiden är 1957, kapprustningen pågår för fullt och kommunistskräcken har genom Joseph McCarthy nått nya höjder.

Något som drabbar Indiana Jones när han överlevt ett atombombstest bara för att anklagas för att vara förrädare. Spielberg visar hur paranoida amerikanerna var under denna tid och det är inte utan att man drar paralleller till dagens terroristskräck.

Men efter en fartfylld och underhållande inledning tappar tyvärr filmen fart och då räcker inte giftpilar, spindlar, ormar, jättemyror och att vår hjälte återförenas med sin gamla kärlek Marion Ravenwood (Karen Allen) från första filmen.

Det går in i traditionella hjulspår och även om det är påkostat och högt tempo så är det varken originellt eller speciellt spännande.

Slutet är precis som vanligt, Indiana Jones hittar något som spränger sönder det mesta och som vanligt är det lite flummigt och kvasireligiöst. Eftersom det handlar om rymdmänniskor kommer man både att tänka på EToch Närkontakt av tredje graden. Men det har inte sparats på specialeffekterna och snyggt är det.

Att Spielberg och gamle polaren George Lucas planerar ett liv för Indiana Jones även efter Harrison Ford är ingen vild gissning.