Illa vald tummelplats
Inte oväntat var det en högljutt stimmande publik som följde orkesterns alla sceniska upptåg i allt från inledande, lojt New Orleans-klingande Windshield Wiperspå en stormig resa som slutade med både Tummel och deras lärlingar i den smittande, indiskt influerade Bhangri-la. Bandet har en överraskande hög medelnivå i fråga om intensitet men nådde sin energiska kulmen tidigt, i den frenetiska Cyanide,en vildsint framrusande historia om önskningar att spetsa en hett avskydd individs kaffe med något väsentligt starkare än cognac.
Det var långt fler i publiken än bara den relativt stora barnaskaran som snart efter konsertstarten värkte efter att få fart på kroppen. Tyvärr tillåter inte teaterns salong några vidlyftigare rörelser bland publiken, vilket är i sin ordning för vanliga teaterföreställningar men beklagligt med tanke på Tummels uttalat dansanta karaktär. Borde det inte gå att på något vis göra teaterns salong mer gästvänlig för dess allt fler uppträdanden med mer eller mindre framträdande dansmoment? Med Tummel på scenen ska det även vara tummel i bänkraderna.
