I vinddraget från historien

Glada i hågen packade vi våra väskor för att ge oss ut i storstadsvimlet. Vi skulle shoppa, dricka öl och äta på en lyxigt dyr restaurang. I ett glassigt månadsmagasin hade vi läst att kaféerna längs Vati Utca var dyra, men underbara! Med promenadskorna på gick vi ut från hotellet.

Det var tyst. Alldeles tyst.

De stressade människorna, gnisslet från spårvagnarna, skakningarna från tunnelbanevagnarna, de pysande bussarna, bruset, bilarna, de miljontals bilarna – inget av detta hördes längre. Luften dallrade av fukt när den sena höstvärmen tycktes tryckkoka Donau.

Hela staden var avstängd. Vi hade råkat komma till Budapest den 23 oktober 2006 då det var 50 år sedan studenterna på Tekniska högskolan inledde ett uppror som ledde till att den dåvarande säkerhetstjänsten dödade ungdomarna utanför Radiohuset.

Visserligen skulle vi turistshoppa, men vi var villiga att fira med ungrarna, bara det blev lite feststämning!

Vi satte oss på ett fik. Vi var ensamma.

"1956 dog 2 600 ungrare i upproret. 35 000 personer greps efter striderna. 22 000 dömdes. 300 dömdes till döden och mer än 200 avrättades genom hängning. 250 000 ungrare flydde från landet." läste vi från ett informationsblad.

Så hände det.

Tusentals kravallpoliser marscherade in i stadskärnan. De hade sköldar, visir, hjälmar, batonger, pistoler, skyddsjackor. De pratade i sina walkietalkies.

Pikébilarna bildade front och allt var fortfarande tyst, så förrädiskt och hotfullt tyst. Som om historiens offer och deras förfärliga rop på hjälp ekade i det absoluta intet.

"Sovjetisk trupp med stridsvagnar sattes in mot upproret den 24 oktober 1956, men fintade och gjorde en taktisk reträtt 31 oktober. Den 4 november kom de sovjetiska trupperna tillbaka och krossade revolten."

Helikoptrarna dånade in över torgen. De flög lågt, så lågt att man kunde känna vinddraget och nu kom demonstranterna längs Bajcsy-Zsilinszky-gatan. Vissa med sönderklippta flaggor, vissa i folkdräkt och patriotiska slagord, andra i rånarluvor och med anarkistsymboler sydda på tröjorna, det var ett oenigt folk som demonstrerade mot Befrielsedagen (som inte var en befrielsedag), mot den sittande regeringen, mot EU, mot att ha blivit lurade på jobb, mot maktdemonstrationerna från militärens och polisens sida, och de som sörjde sina kära.

Ett folk – om än splittrat.

Då sköt polisen rakt in i folkmassan.

Tårgas, rökbomber, gummikulor, färgskott... ingen visste vad det var. De kunde lika gärna dödat oss, bara vi höll oss från parlamentsfesten, och inte störde när president László Sólyom och premiärminister Ferenc Gyurcsány hade fest med sina kompisar.

Tystnaden ringer fortfarande i öronen.

Maktens herrar firar folkets uppror med att skjuta på folket.

För mig går det inte ihop.

Ann Hingströmskriver krönika var onsdag.

hingstrom@ebox.tninet.se