I väntan på gräs- rötternas revolution
Ett nytt spännande år ligger utsträckt framför oss som en dallrande rulltårta på något dagisjubileum. Och vill ni ha garanterad spänning och dallring i nerverna så vet jag precis: Köp upp er på aktier i de stora film- och skivbolagen.
Det lär nämligen hända grejor på den digitala revolutionsfronten. Och storbolagen står längst fram i kön av folk som vi så länge lovat skulle få stå längst fram i kön när revolutionen kommer.
Tack vare enkla datorprogramoch estetiska gymnasieprogram som är bättre än dagens ungdom förtjänar (här skulle jag kunnat tillägga "ja ä inte bitter", om det inte hade varit en sportreferens), så kan man nu kapa alla mellanhänder, finna sin egen publik på nätet och vara mer indie än någonsin. Envar sin egen Madonna.
Samtidigt har begreppet "indie" aldrig varit mer förvirrat. Vad är indie? Ja, givetvis all musik som är smal, konstig, svår att få fatt i, säljer uselt och är utgiven av små oberoende bolag. Men oberoende av vadå? Vill inte småbolag tjäna storkovan?
En del verkar se storbolagensom onda, blodsugande monster, massiva mediekonglomerat vars affärsidé är att kommersialisera och exploatera artister, begränsa deras uttrycksmöjligheter och diktera och strömlinjeforma den allmänna smaken. Är det rättvist? Ja, jo, det förstås. Om man tvunget vill hänga upp sig på småsaker.
Men många storbolag har börjat haja grejen, och skopar upp utmärkta "indie"-artister som The Hives, Sahara Hotnights, Laleh, Mando Diao, Anna Ternheim, Marit Bergman med flera. Och du kan tro att de tar sig åt pannan när Laleh vägrar välja mellan svenska och engelska, Anna Ternheim vill göra konstiga covers på Broder Daniel och Mando Diao hänger kvar vid sitt hopplöst slamriga retrosound. Men de vacklar under sin administrativa tyngd, tappar försäljning och ropar i panik på polis.
När de sedan gnuggar gråtenur ögonen upptäcker de att radion faktiskt spelar band med hopplöst slamrigt retrosound. Och att man kan jobba med legal nedladdning, även om man helst skulle ha börjat innan det helt plötsligt blev igår. Gräsrotsrevolutionen lär vitalisera – men fajten är långt ifrån över.
En intressant effektav att oborstad musik finner sin väg till en bred publik är att den grupp som definierar sig via den musiken måste bli allt mer extrem.
Tror ni att de stillatigande åser hur moster Märta köper hem senaste The Knife-plattan, som bakgrund till te-bjudningen med knypplarcirkeln? Icke sa Nicke i Hellacopters. Med svårmodig men bestämd blick tvingas de ut i allt konstigare jaktmarker, efter musikaliska strömmar över vilka ingen annan vågar följa. Avantgardistisk pygméjazz med tumpiano och snatterpinnar. Absolut parningsläten Vol 8: sjölejon & giraffer. Thore Skogman.
Eller Alfred Hitchcocks kultplatta Music To Be Murdered By. Den sistnämnda existerar verkligen, till skillnad från det andra jag just räknade upp.
Det är inte för sent att hoppas på en skön, ny värld.
Lars Thulinuppskattar att sossarna får en Springsteenfanatiker till ordförande.
lars.thulin@allehandasyd.se
