I husens tid och rum

Hus är tåliga och ger aldrig eller sällan upp sitt läge. De tillåter sig att vara upplysta, att låta sig avbildas av akvarellister och att människor går ut och in utan nämnvärda planer eller avsikter. Ett hus har alltid en position i förhållande till människor, människor har där sin boning, sitt förråd för förvaring eller så återvänder de dit för att tumma på sina minnen och drömmar. Och när allt är slut då går det ändå att bestämma positionen med hjälp av en stengrund, en fläderbuske, kastade plogbillar, rester av etiketter på pillerburkar och en handlelapp som legat i mull.

Hus har även en alldeles egen konstruktion av lodräta och vågräta ytor och de bildar gränser mot ett rum som är mer eller mindre slutet och ett hus vilar i ett tillstånd i förhållande till en omgivning och ett landskap. Ett hus kan antyda en rörelse, en riktning, visa sig frånvarande som i en dröm, vila eller sömn och så starkt närvarande med utrop både i färg och form.

Bertil Arkrans arbetar med sina målningar i trä med byggnader i skilda omgivningar, han låter färgerna och dofterna från jord och natur flytta in i byggnader. Inte med pråliga sommarrapsfält och dramatiska junimoln svullna av åska och regn. Det är en annan återhållen och dämpad färgskala som visar på jordens textur och måttligt varierande färgskala. Och ljuset kan arbeta fritt och svävande, ljuset kan ge både skiftningar och speglingar i stränga och strikt hållna ytor och färgfält.

Jag ser inga överraskningar, inga små utbrott som utmanar, möjligen ger en husgavel ett spår att gå vidare på, jag ser en ung flicka som heter Jane och en åldring öppna en dörr med darrande hand och små rörelser, skälvningar, i näsvingarna. Och så möter jag Bibelns land med spår och kors och prasslande bibelblad. Bertil Arkrans har inte sällan i sitt bildspråk en sakral och högstämd ton, det blir gärna stelt, sträng och otillgängligt. Och människor får jag plocka in själv i bilderna, de håller Bertil Arkrans i schack och utanför. Jag ser inte heller något åskmoln och hör ingen hund som skäller! Det blir ödsligt och enahanda i Bertil Arkrans landskap med en påtaglig återhållsamhet och en blå melankoli. Det blir en stämning som består även efter besöket. Men jag är imponerad av den tekniska briljansen och ser flera av hans arkitektoniska experiment på golvet som goda objekt i offentliga miljöer.

Ett hus eller en byggnad kan se ut på det mest skilda sätt, ett plåtskjul i Sudan, en tillfällig byggnad hos ett nomadfolk nära Bajkalsjön, ett slott i södra Tyskland eller en katedral i Normandie med en sträng storhet och med en talande tystnad och stora bågverk. Och jag låter vår store poet Tomas Tranströmer avsluta denna reflektion med några rader ur dikten Romanska bågar från 1989:

" Valv bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade med hela kroppen:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.""

Och det är detta ofärdiga som är värt att hylla både i människors blivande och växande och i handlingars resultat, ord som färdigbehandlad och färdigbyggd är inga ord att prisa!