Hygglig men haltande show med Chucken

"Har jag kört Johnny B Goode?" frågar sig rocklegenden Chuck Berry tre kvart in i showen, och jag vågar inte svära på att han skämtar.

"Den måste jag göra!", säger han. Till allmän skratt och förtjusning bland de drygt två tusen personer som kommit till Baltiskan denna skandinaviskt kalla torsdagskväll, den första av tre shower Berry och hans band gör i Norden.

Charles Edward Berry har så många klassiker i rockärmen, och så många fans bland dem som vanliga rockfans dyrkar, att han för länge sedan slutat bekymra sig om att leverera en tajt, hårdsvängande rock'n'rollshow.

Hans band är visserligen skapligt, utan att för den skull ge upphov till utropstecken eller tappade ölbägare, och det är lite av en familjeaffär i det att sonen Charles Berry Jr tagit över det mesta av solospelet på gitarr och dottern Darlin Ingrid är med på munspel och sång.

Själv spelar Chuck rudimentärt, skissar sina älskade låtar med klumpiga varianter av sina åh-så-kopierade licks och nöjer sig resten av låten med att ta några ackord här och där - och då menar jag verkligen här och där. Det luttrade bandet, med trummisen Jean Michel Biger som drivande kraft och en habil boogiepianist i Manu Boch, är vana vid att höra udda tonarter som fortfarande väntar på godkännande från patentverket.

Men vilka lagrar han vilar på. Efter inledningen med Roll Over Beethovenkommer No Particular Place To Go, följda av Sweet Little Sixteenoch en lekfullt studsig Reelin' and Rockin'. Nuförtiden kan valhäntheten förklaras och i viss mån även ursäktas av åldern. Vid fyllda 80 är Chuck Berry en av de äldsta artister jag sett som fortfarande kan göra anspråk på titeln artist.

Men det ursäktar inte misshandeln av YouNever Can Tell, en charmig sydstatshistoria och finsnickrad låt vars subtila sväng helt punkteras och schabblas bort. Chuck har ett sätt med fraseringen av texterna som ger spännande förskjutningar i första raden, obarmhärtigt ur fas-halkande i den andra.

Men han är på gott humör, skiner i kapp med sin vita kaptenssmäck och glittrande paljettskorta och publiken trivs utan att direkt vara i extas. Det är långtifrån bara gamla stötar som är här. Gott om ungdomar har kommit för att få en skymt av legenden, och de förefaller inte ens missnöjda med att det bara stundtals blir bra boogiegung.

Det enda som väcker missnöje är showens längd: blott en timme blankt. Och någon duck walk är förstås inte att tänka på - det är inte värt en höftledsoperation.

Summa summarum en hygglig om än haltande rockshow. Men det är inte Chuck Berry som är ryggraden i den. Det är hans legend.

Lars Thulin

0410-545 20 lars.thulin@allehandasyd.se