Hur tänker egentligen en röggare?
Nu är det äntligen rökförbud på krogarna, och medan jag nöjt lämnar in gasmasken på vinterförvaring noterar jag att "smirting" och "röggning" väntas bli den nya folksporten. Smirting är det engelska uttrycket för smoking and flirting, medan "röggning" är det tappra, men ack så ömkliga försöket att översätta det. Det ska föreställa "rökning" i kombination med "raggning". Det som man nu förväntar sig ska äga rum på krogtrappen. Där står de huttrande rökarna, bjuder varann på cigg, får påhugg och går hem för att värma sina sammandragna blodådror...för att genom det naturliga urvalet få barn som föds med en silverfimp i mun. Ja, John Silver. Hängde ni med där?
Ja herregud, det är som jag brukar säga, att rökare har bara vänner så länge de har tobak.
Jag blir ofta tagen för rökare. Något jag bara kan förklara med den bland rökare så spridda vanföreställningen att rökare automatiskt är coola – alltså måste den här killen vara rökare. Ja, ja, det är min förklaring, ni får väl hitta på egna. Skriv ner dem och skicka till Socialstyrelsen, vet jag, det har ingen dött av. Till skillnad från rökningen. Sanningen är den att jag aldrig har rökt – bortsett från så där en och en halv cigarett i tonåren. Så jag vet vad det handlar om, när rökarna med abstinensdarriga händer beskriver hur suget sätter in.
Jag vet inte riktigt hur rökare tänker, inte minst för att 80 procent av dem egentligen vill sluta. Lustigt nog har jag aldrig själv lutat mig tillbaka efter en god måltid och sagt "nä, om man skulle ta och suga i sig lite kolmonoxid – men då ska det vara ordentligt med tjära till!". Och vore jag rökare skulle jag ändå vara alldeles för snål, i motsats till de flesta rökare, för att frikostigt dela med mig av den tjocka, härliga röken till de omkringliggande borden i lokalen.
Luttrade icke-rökare vet mycket väl att frågan "gör det något om jag röker?" är rent retorisk, och man väntar sig ett "jo" ungefär lika mycket som man väntar sig att tårtbiten ska hoppa undan och gömma sig under bordet, bara för att man artigt ställt frågan om det är okej att äta upp den. Ta ett gott råd: Innan du kliver in i en bil nästa gång, kolla askkopparna. Du kanske har hamnat i en röggarbil.
Nya Star wars? Njaa…jag vet inte. Den var ju actionladdad och så där, och är man lagd för fäktscener med svagt brummande lysrör så är det ju julafton i godisbutiken. Men jag tycker allt att... ja, var inte slutet lite väl upplagt för en fortsättning?
Paris Hilton, tjejen vars talanger består i att…ja, hon är ju oerhört duktig, i alla fall, på att…ja, det framstår säkert i full dager vilken dag som helst nu varför hon är så känd för att vara känd. Hon har i alla fall skaffat sig en pojkvän - som heter Paris, han också. Förbluffande. Det minner mig om de gamla fina skämten på temat "tänk om sångerskan Björk gifte sig med Stefan Björk från Wilmer X – då skulle hon ju bli Björk Björk!" (plats för gapskratt).
Tänk om Paris gifter sig med Paris (plats för sus genom publiken). Inte för att det lär hända på den här sidan av polsmältningen, förkändisar byter partner fortare än andra byter strumpor (och ju mindre sagt om det ämnet desto bättre), men skulle det ske så inte byter man väl bort ett ståtligt efternamn som Hilton. Snarare skulle väl maken då ta brudens efternamn, eller hur? Svärfar Hilton är ju trots allt rik som en anka i hög hatt. Så då är ju risken stor att vi får – är ni med nu: två Paris Hilton.
Härligt, skvallerpressen skulle få dubbelt så mycket att skriva om och paparazzisarna skulle aldrig få en blund i ögonen! Tänk sen när de skaffar barn…som de säkert döper till Rome Hilton, Barcelona Hilton och, ja varför inte Sheraton Hilton? Och så tvillingarna Frankfurt och Düsseldorf Hilton, populärt kallade Frasse och Düsse.
Lars Thulinhoppas kraften är med honom på Sweden Rockdebuten i morgon.
