Hur rocken lärde mig att räkna

42 längder minst ska jag simma, för dels är det 1050 meter och därmed kaxigare än de gängse 1000, dels är 42 en magisk siffra förknippad med livet, universum och allting i "Liftarens guide till galaxen."

Grejen är bara den att bäst man skvalpar fram och tillbaks tappar man räkningen. Det bästa jag kommit på för att korrigera är att varannan gång avrunda uppåt, varannan gång nedåt. Tills jag tappar räkningen på det också.

Nu har jag kommit på en revolutionerande, visuell minnesteknik. Ni vet när en person eller ett föremål får representera exempelvis en siffra.

Så vid varje ny vända sitter det en figur och hejar på vid bassängkanten. Ett till fyra är lätt, som sagt. Men på femman möts jag av Rob Tyner, den afrokrullige sångaren i MC5. På sex ser jag Sid från Sex Pistols, på sju är det Jack White och hans "Seven Nation Army", till åtta är det John Lennon i kostym av snitt '62 som sjunger "Eight Days a Week".

Nio är de kostymklädda pubrockarna i Nine Below Zero, tio är Titiyo (häpp!) och elva är gamle Zeppelinsångaren Robert Plant ("Pictures at Eleven").

Tolv är en bluesgubbe som lirar en tolva, 13 är såklart Roky från13th Floor Elevators, 14 är Ludvig XIV (jag blev själv rätt paff). 15 är en dansbandskille med stor krage som sjunger "Bara femton år" och på 16 drömmer liderlige sällen Iggy Pop om lammkött i "Sixteen."

På 17 sjunger Paul McCartney i kavaj "She was just seventeen" (I Saw Her standing There"), 18 är Alice Cooper ("I´m 18"), på 19 har Mick Jagger sitt "19th Nervous Breakdown" och på 20 sjunger Eddie Cochran "Twenty Flight Rock."

21 är powerpopparna Romantics "21 and Over", 22 är hela jämrans 22 Pistepirkko och 23 är Malmöaktuella Posies – "Dear 23", andra plattan.

24 är jultomten (årets enda arbetsdag), 25 är Jesus (födelsedag), medan 26 är Gram Parsons (dödsår).

27 är antingen Kurt Cobain, Jimi Hendrix eller Janis Joplin, "That Stupid Club" som alla dog vid 27. 28 är Heath Ledger, som dog vid 28, och på 29 är det Pistols igen, fast Johnny Rotten som snäser "you're only twenty-nine."

30 är Chuck Berry, "Thirty days", 31 är tom men 32 är Keith Moon, som dess värre inte blev äldre än så. 33 är en gammal vinylskiva (33 och ett tredjedels varv per minut, det var tider det!), och 34 är kul, för det är Per Myrberg och "Gamla 34:an."

35 är Magnus Uggla, "35-åringen", 36 är min fru, vars ålder jag härmed outar, medan 37 är INXS Michael Hutchence, så gammal blev han.

38 är blekmagre Johnny Winter ("38 Special Blues"), 39 är Alfred Hitchcock ("De 39 stegen"), 40 är Bono och U2-låten med samma namn, 41 är Sum 41 fast jag inte gillar dem och 42 är Elvis. Det var så många längder han orkade. Och jag slår honom varje gång.

Jag är inget mattegeni. One-two-three-four, det var vad jag räknade med att behöva i mitt yrkesliv. Allt gick bra – tills jag började simma.